Recension
Blandade Artister
Beautiful Dreamer. The Songs of Stephen Foster
(American Roots Publishing)

Emmylou Harris har sagt att om USA hade en röst, skulle den låta som Willie Nelson. Och om USA var en film, hade nog Stephen Foster skrivit soundtracket. Hans sånger finns i myriader av tolkningar. De kan höras i storvulna versioner och i vackra körarrangemang. De har tolkats i schlagersammanhang, men även av folk- och countryartister. Till de mer kuriösa versionerna hör väl de svarta rallarnas »Camptown Races«-duett på dressinen, just innan de kör ner i kvicksanden, i Mel Brooks mästerliga västernpastisch »Blazing Saddles«.

I sin musik förenade Stephen Foster de mest skiftande influenser: centraleuropeiska danser, afrikansk-amerikansk call and response-teknik, italiensk bel canto, anglosaxiska folksånger. Hans integrativa estetik gjorde honom till en tidig sinnebild för den amerikanska drömmen om smältdegeln, en dröm om blandning som alltid varit en nagel i ögat på politiska och religiösa extremister, både en tidig europeisk militant höger, våra dagars brunvänster och den islamska extremismen. Ytterst var det också den drömmen som var målet för terrorattacken mot the Twin Towers, där människor av mer än femtio nationaliteter och av alla de stora religionerna mördades; Manhattan som ännu en sinnebild för den amerikanska idén.

Typiskt nog föddes Stephen Foster den 4 juli 1826, på den nordamerikanska unionens femtioårsdag. Tragiskt nog dog han i fattigdom trettiosju år gammal med trettioåtta cent på fickan. Under det amerikanska inbördeskriget efterfrågades taktfastare saker än Fosters vackra sångkonst.

Den senaste hyllningen till Stephen Foster, »Beautiful Dreamer«, är ett mästerverk. Det mesta framförs i countryram, men ofta en vidgad sådan. Raul Malo lägger av sina värsta crooner-maner i titelsången och närmar sig dess innerliga kärna. Mavis Staples kommer in från ett annat håll i sin smärtfyllda förståelse av »Hard Times«. Sången är en av Fosters mest sjungna, men Mavis Staples avvinner den nya möjligheter i sin mäktigt framvällande lågmäldhet (jo, det måste till en paradox för att beskriva hennes insats), där uttrycket sakta intentifieras. Matt Rollings ger en vackert traditionell pianoinramning, som i en av sångens mer intensiva faser plötsligt viker för ett sprött slidesolo av Steve Fishell. Då fångas ögonblicket på ett sätt som karaktäriserar den verkligt stora konsten: Bachs fugor, Albert Aylers borrande efter tillvarons urgrund, Virginia Woolfs romaner, Wallace Stevens lyrik, zenmästarnas gåtor.

Även i övrigt avlöser de lysande prestationerna varandra. Med hjälp av lätt utspacad plonkbanjo och gnisslande fiol gör The Dukhs en egensinnig »Camptown Races«. John Prines »My Old Kentucky Home« är å andra sidan ett under av lågmäld koncentration. Det var längesen Prine sjöng så vackert. Alison Krauss gör en älvlik sånginsats i »Slumber, My Darling«, och Judith Edelman tar fram sin ljuvaste stämma i »No One to Love«. David Ball sjunger som om han sitter vid lägerelden i »Old Folks at Home (Swanee River)». Michelle Shocked och Pete Anderson får fram en läckert slirig blueskänsla i »Oh! Susanna«. Och Suzy Bogguss visar att hon är en av countryns mest lyhörda traditionsbärare i »Oh, May the Red Rose Live Always«, fint framlyft av följsamt komp på piano, akustisk gitarr och fiol.

Jag skulle kunna räkna upp varenda spår, utom möjligtvis Grey DeLisles hjärtskärande falska visksång. En del versioner överraskar, andra är så självklara som de någonsin kan bli. »Beautiful Dreamer« ger en lysande och värdig hyllning till en av de stora gestalterna i amerikansk musik. Tag och lyssna!

/Magnus Eriksson