Recension
Mead, David
Tangerine
(Tallulah/Hemifrån/Dotshop.se)

Att få sparken från EMI var nog det bästa som kunde hända David Mead. Missförstå mig rätt nu, jag unnar verkligen denne elegant det allra bästa, och hans tre plattor för majorbolaget är magnifika, men den artist som visar upp, och breder ut sig på »Tangerine« misstänker jag aldrig hade fått chansen att göra det på ett stort bolag.

»Tangerine« är ett storslaget popalbum. Nästintill perfekt, faktiskt. Det andas desperation, men inte i den bemärkelsen att Mead har krystat ur sig ett antal sånger bara för att han ska, utan för att han så uppenbart vill så förtvivlat mycket. Som att han en gång för alla vill, måste bevisa att han har förtjänat en plats bland de riktigt stora. För det gör han.

Från det inledande instrumentala titelspåret fram till avslutande rysaren »Choosing Teams« går det knappt att hitta en enda onödig ton, en enda överflödig textrad eller en enda musikalisk tankevurpa. Det är inte många gånger jag använt ordet perfekt om ett album, och det enda som hindrar »Tangerine« från det omdömet är att ambitionerna stundtals blir lite för överväldigande.

Skit samma. Det där skrev jag bara för att balansera det faktum att jag älskar David Mead och »Tangerine«. Vi som varit med från starten med »The Luxury of Time« 2001 vet vad Mead är kapabel till, men det finns stunder på »Tangerine« som gör mig alldeles förstummad. Som 01.17 in i a cappella-baserade »Reminded #1«, när han sjunger ”I needed to be reminded of me”, eller hela inledningen på »Hallelujah, I Was Wrong«; jag svär, då finns det inte ett hårstrå på min kropp som ligger som det ska. Det finns fler mållösa ögonblick; »The Trouble With Henrys« genialiska uppbyggnad, energin och euforin i »Chatterbox«, självklarheten i »Making It Up Again« och, well, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.

Den alltid lika lyhörde Brad Jones har producerat och han har skapat ett utsökt sound som andas sjuttiotalets stora pop- och singer/songwriter-plattor, utan att glömma bort att vi faktiskt lever i 2000-talet. Detaljrikedomen är lika häpnadsväckande som den är välavvägd. Inte ens den suggestiva konstrocken på »Suddenly, A Summer’s Night« faller utanför ramen på den här majestätiska musikaliska målningen.

Mead är kanske ingen revolutionerande låtskrivare, men han är innovativ i det hänseende att han har ett handlag med melodier som gör att de bara låter så självklara, omedelbara och ändå så vansinnigt sofistikerade. Att han sen sjunger som en gud är liksom bara grädden på det här götta moset.

»Tangerine« är den obestridliga höjdpunkten på ett artistskap som aldrig upphör att imponera, inspirera och beröra. Den är ett statement, en krigsförklaring och ett fredsavtal och den är, även om jag svurit på att aldrig använda orden ”konst” och ”popmusik” i samma mening; en seger för popmusiken som konstform. Den är också, från denna dag, ett måste i varje musikälskares skivsamling.

Sådärja. Perfekt. Punkt.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify