Recension
Beirut
Gulag Orkestar
(Ba Da Bing / Dotshop)

Vi är många som under våra ungdomsår hade en svårförklarad faiblesse för Östeuropa. Något lockade i det karga, kalla och diktatoriskt underkuvade. Något som var ärligt menat; inte bara tröttsam postironi.

Folket i Öst hatade väl oss, kan tro. Eller skrattade åtminstone åt oss.

En vän samlade östtyska vykort och gjorde kollage som han satte upp på väggarna i den lilla ettan vid Möllevången. En annan pluggade ryska bara för att. Själv letade jag fram morsans gamla kommunistattiraljer som hon köpt i Sovjetunionen på det glada sextiotalet och bar i skolan. En lärare med ungerskt påbrå blev vansinnig och skällde ut mig. När jag sa till honom att han inte skulle tala illa om 'pappa Stalin' trodde jag att han skulle implodera av äkta ilska.

Sen blev man äldre och alla skulle göra avbön. Tänk om bara alla humanistiska vänstermänniskor hade kunnat släppa sin weltschmerz och sina skuldkänslor. Vilken värld det här hade kunnat bli! Jag har aldrig sett en konservativ högertänkare ångra något. Och då har de ändå ett track record som hade fått Chairman Mao att bli röd av avund.

Östeuropa-böjelsen sjunker ändå oftast undan med åren. Man inser kanske det omöjliga i proletariatets diktatur. Eller så är det gulaschen som inte smakar så bra; vattnig och klimpig av köttransoneringen. Kärleken förvandlas till kitsch och då mister den sin lockelse. Man läser Applebaums »Gulag« och förstår vilket helvete det var där bakom muren. Eller så är det alla polacker i bussar här i Malmö som säljer defekta varor: stentvättade jeans är inte the new black.

Zach Condon bor i Albuquerque, New Mexico. Han är nitton år gammal. Han har spelat in sin första platta och satt en Trabant på omslaget. Han kallar sig Beirut. Albumet är fyllt av sorgsna visor av östeuropeiskt snitt. Det låter som ett fullödigt Klezmer-band, vinglande ut från en begravning, fulla på gravöl eller om det till och med är stulet nattvardsvin. Det är musik från Balkan, från var i världen zigenare bor eller det stora väldiga moder Ryssland. Det mest märkliga med alltihop är att Zach Condon spelar i princip alla instrument själv. Lite percussion-hjälp från en av snubbarna från Neutral Milk Hotel och några cello- och violin-insatser från annat löst folk; annars hemmasnickrat i pojkrummet. Imponerande. Dessutom sjunger han non plus ultra; låter lite som en ystrare Rufus Wainwright.

Det låter äkta och trovärdigt. Man väntar på twisten; men den kommer aldrig. Condon påstår själv att han åkt runt i Europa som sextonåring, träffats av musiken och sedan varit tvungen att göra sin egen version av den. Omslagsfotot har han hittat i ett bibliotek i Leipzig. Texterna handlar om det stora och svåra i att vara människa under trycket av fattigdom och förtryck. Saker som Condon inte har en aning om. Allt det här skulle inte behöva innebära problem; men onekligen hamnar man i trångmål när Beiruts platta saluförs som en indieplatta och läggs mellan Beck och Belle & Sebastian. Jag vet inte vad man ska göra åt det. Men det är inte Bengt Eriksson som recenserar den, det är postpunkarna på Pitchfork.

Svårt, för att inte säga omöjligt, att lyssna på det här utan förutfattade meningar och halvkvävda invändningar. Jag blir inte klok på det. Men det mesta – inte allt – försvinner när man spelar plattan. Det är sprakande musik; starka låtar och vass produktion. Det är svepande Balkan-musik som slår an vemodiga strängar inom en. Man vill köpa upp sig på hela Emir Kusturicas back-katalog. Man vill se världens bästa ishockeykedja (Larionov, Makarov, Krutov) göra mål – helst på Sverige så att självhatet får näring – i sina röda CCCP-tröjor. Man vill återvända till Christi-Auferstehungs-Kirche på Hohenzollerndamm 166 i Berlin för en rysk-ortodox gudstjänst.

Betyg: sju buskiga Leonid Brezhnev-ögonbryn av tio möjliga.

/Tony Ernst

Lyssna på Spotify