Recension
Yorn, Pete
Nightcrawler
(Red Ink/Columbia/Sony BMG)

Det var fler än jag som avfärdade Pete Yorn som en poster boy vid första anblicken. Med sina sammetsögon, porträttvänliga anlete, välavvägt moderiktiga stil och perfekta jävla hår satte han fördomarna i frispel. Så döm om min, och många andras, förvåning när hans debut från 2001, “Musicforthemorningafter” visade sig bestå av ett koppel otvungna, omedelbara melodier, med närmast perfekt balans mellan egensinne och lättillgänglighet. Albumet var en av det årets stora sensationer i det karlssonska hemmet.

Lika förvånande var det därför att den efterlängtade uppföljaren Day I Forgot var en större besvikelse än vad debuten var överraskande. Plattan hamnade i ett sorts musikaliskt ingenmansland, med märkligt undflyende låtar och med tydlig avsaknad av Yorns tidigare så fina känsla för refränger och melankoliska stämningar. Pete Yorn fick finna sig att bli undanstoppad i undertecknads frysbox och när nu Nightcrawler ligger på diskarna är han, på gott och ont, inte längre en del av min musikaliska sinnevärld. Jag kan lyssna med delvis nya öron och vad jag hör är följande.

Alla tidigare jämförelser (Ryan Adams, Jeff Buckley) känns nu irreleventa; soundet är tveklöst Yorns egna. Han har omgett sig med ett All Star Team av producenter - Michael Beinhorn, Tony Berg, Butch Walker och Ken Andrews – och de gör sitt jobb grundligt och kompetent. Det är som tidigare lite grumligt i arrangemangen, men ändå lyckas de små detaljerna träda fram när de som bäst behövs. Visst känns det ibland som att han tar i lite för mycket för att bevisa att han minsann är sin egen man, framför allt genom att envisas med att spela de flesta instrumenten själv. Då händer det att han istället för att skapa något eget, som t.ex Hawksley Workman lyckas med, symptomatiskt nog blir ännu mer identitetslös och vag.

Men han sitter på stor låtskrivartalang, något som bevisas av utmärkta Policies, den alldeles förtjusande The Man (med Yorns nyvunna kompisar Dixie Chicks i kompet), bitterljuva Ice Age och roadmovierocken på Maybe I’m Right. Splendid Isolation, från Warren Zevon-hyllningen Enjoy The Sandwich finns också med här och låten hittar sin plats väl bland all den mörka melankoli som alltid genomsyrar Yorns egna skapelser. När Yorns väl uttänkta formel inte fungerar, som på Vampyre eller den anskrämliga Scissor Sisters-möter-The Kinks-soppan på Georgie Boy, beror det nog inte så mycket på att grundidén varit dålig, som på att fantasin inte riktigt räckt till. Någon innovatör är han icke, den gode Pete.

Även om det är trevlig att den forne trubaduren ofta tittar fram, har historieberättandet inte tillräckligt med bärkraft; Yorn är för otydlig och svävande, och som hjärtat-på-bröstet-poet har han en lång bit kvar innan han när fram till mitt cyniska innersta. Men det är glädjande att Pete Yorn mest av allt verkar lyssna på sitt eget hjärta, för Nightwalker är utan tvivel ett verk av en kompromisslös artist och en låtskrivare av inte obetydlig rang.

Och när han på For Us kivder »This life is like your head« är jag nästan beredd att stoppa ner all kritik jag här framfört i den där frysboxen som Pete Yorn brukade ligga i.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify