Recension
E.S.T.
Tuesday Wonderland
(ACT/Amigo)

E.S.T. har varumärkesprofilerat sig duktigt.

Trion började med att uppträda i pop- och rocksammanhang och fick på så sätt en ungdomligare och hippare image när de debuterade 1993. Deras första plattor gavs också ut av ett poporienterat skivbolag. På något sätt har det där hängt med trots att de
blir alltmer konservativa i sitt uttryck.

De har i och för sig arbetat med Tomas Ledin såväl som KD Lang, inget är för fult, folkligt eller smalt elitistiskt för E.S.T. Nu ger de ut skiva nummer tio, »Thuesday Wonderland«,
och på egen hand är trion väldigt traditionsmedvetna.

Den här gången bygger de mer på fluffiga ljudlandskap och drar åt det klassiska nordiska vemodet mer än någonsin. Spår av artister som var verksamma på 50- och 60-talet, Lalle Svensson och inte minst Jan Johansson hörs tydligt.

E.S.T. har tagit några steg bakåt men ändå lyckats gå framåt med sin stilrena välsvängande europiska jazz av finaste märke. Lite som svensk sober design där enkelhet och hög finish är ledorden. Snygga kompositioner, väl spelat, men ändå aningen svårtuggat.

/Anders Sundin