Recension
Pallot, Nerina
Fires
(14th Floor/Chrysalis)

Året är 2001 och det vackra stjärnskottet Nerina Pallot har just släppt sin debutplatta Dear Frustrated Superstar till goda recensioner och publikt gillande. Då får någon i hennes management snilleblixten att placera henne på den brittiska barnshowen Live and Kicking. Förödande, ska det visa sig, då en medlem ur tramsgruppen Steps i direktsändning råkar putta ner stackars Nerina från gästsoffan, vilket gör henne till något av ett skämt i branschen. Polydor försvarar henne på sedvanligt lojalt skivbolagsvis genom att säga upp kontraktet. Den 31-åriga londontjejen drar sig tillbaka för att slicka såren.

Fem år senare och skämtet Nerina Pallot har fallit i glömska hos massorna. Det är dags för revansch. Antingen har bolaget 14th Floor sinne för humor, eller så tror de faktiskt på sin nya skyddsling när de ger ut singeln Everybody’s Gone To War. Den går rakt in på Topp 20 i England, och skratten tystnar, förhoppningsvis för alltid. Nerina Pallot är tillbaka och det är en revansch som heter duga.

För Everybody’s Gone To War har allt som en Singel ska ha och Nerina Pallot är allt det en Artist ska vara och vad det betyder behöver jag inte förklara för det vet ni redan. Pallot har kallats en lightversion av Sheryl Crow, och det kan väl till viss del stämma på Everybody’s Gone To War, men efter några lyssningar på Fires känns det mer rättvist att kalla henne en mognare Vanessa Carlton eller en poppigare Fiona Apple.

Kompositionerna är gedigna, enligt lager-på-lager-principen, där det går att upptäcka något nytt varje gång. Men flera av låtarna fungerar också direkt, och Pallot lär ha fler hits i vardande, framför allt i de sorglösa All Good People och Learning To Breathe. Där kombinerar hon nonsens med intelligens på ett fullständigt oemotståndligt sätt; melodier lika söta som hon själv ser ut, och texter som tangerar det skarpsinniga utan att vara överdrivet djupa. Mer bekymmersamt blir det när Pallot drar ner tempot, lägger pannan i djupa veck och låter new age-hatten falla ner över ögonen. Då blir det mer pretention än ambition och det spelar liksom ingen roll att det faktiskt döljer sig en del fina melodier bakom all rökelse och myrra.

Den hälsosamma eklekticism som präglar Fires tyder dock på stark integritet och att Pallot tveklöst har en begåvning både för att skriva rak, enkel (men tänkvärd) radiorock av finaste märke och självutlämnande, men alls inte introverta prettoballader.

Det är ingen som skrattar åt Nerina Pallot längre och om någon mot förmodan skulle fnissa lite åt avslutande pekoralet Nickindia; sätt på Everybody’s Gone To War och be dem högaktningsfull hålla käften.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify