Recension
Watson, Dale
Live@Newland.NL/Remixed
(Roundre)

Senast jag såg Dale Watson bråkade han med en tidningsautomat utanför ett gatukök på South Congress Avenue nära Austin Motel. Han hade tydligen lagt i en slant, men automaten vägrade släppa ur sig dagens exemplar av Austin American Statesman. Det hjälpte inte ens att han sparkade automaten i magen med sina vardagsboots.

Det var tidigt på dagen, jag åt frukost och undrade vad Dale Watson gjorde på South Congress. Hade jag missat honom kvällen innan eller skulle han spela ikväll på Continental Club, på andra sidan gatan? Det var frågan. Men det som förundrade mig mest var att han var uppe så tidigt på dagen. Kanske det visar en skillnad mellan rock- och countrystjärnor?

Tyvärr spelade han varken på Continental eller någon annan klubb i stan den kvällen. Jag har fortfarande aldrig sett honom på scenen mer än på KB i Malmö. Och då lät det precis som på hans plattor.

Det gör det naturligtvis här också, på dubbel-CDn som är inspelad på en klubb i Holland förra hösten. Någon som har varit i Klaaswaal?
Publiken i Holland omfattar inga ungdomar precis, det kan man se på DVD-versionen. Och det börjar lite trögt, responsen är avvaktande och Watson får kämpa rejält med »Honky Tonkers«. Men det lossnar efter hand och till slut, efter 25 låtar, är både holländarna och vi som lyssnar hemma i soffan på gott humör.
Karriären har aldrig nått de allra högsta höjderna i branschen och hans privata liv har haft några djupa dalar. Bl a omkom hans sambo i en bilolycka. Det ledde till att Watson hamnade i ett träsk med sprit, droger och en överdos som höll på att ta livet av honom. Han räddades i sista stund och levde sedan ett tag på institutioner för att få nödvändiga behandlingar.
För ett år sedan släpptes nyheten att han skulle lägga av för gott och flytta till Baltimore, där han hade barn att ta hand om. Nu flyter det visst bra för ungarna och han är tillbaka i Texas. Och han verkar, som när jag såg honom på KB, vara en enkel och rejäl grabb när han spelar sina låtar tillsammans med sitt mycket kompetenta band. Det låter tufft och musiken svänger. Det gör ju gammaldags honky tonk även i modern outlawtappning. Och Watson har en djup barytonröst, som gör det lätt för honom att både härma och hylla Johnny Cash, som han visar här i ett par låtar.

Det finns flera bra studioplattor med Dale Watson och hans Lonestars och hans fans har nog hört de flesta av de här låtarna förut. Vad vi får här är ett bra dokument över hur han låter på sina turnéer, när han spelar på småställen var helst de vill höra honom. Vi får 25 låtar med en outsider som gör allt vad som kan göras i den här genren. Och det är inte det sämsta.

/Rune Häger