Recension
Hacienda Brothers
Whats Wrong With Right
(Proper Records)

»Western Soul« vill de att det ska kallas. Jag fattar vad de är ute och far efter, men epitetet är coolare än det som ska beskrivas. Jag skulle inte gå så långt som att kalla det för falsk marknadsföring, men lite mer hade jag trott om ett sådant kylskåpskallt genredop. I mina tankar är det Lefty och Emmylou tillsammans i Stax-studion med bröderna Hodges i rytmsektionen. I verkligheten är det något mindre spännande.

Det börjar onekligen bra; förstaspåret »Midnight Dream« är svidande elegant i all sin enkelhet. Sedan sjunker kvaliteten något. Låtmaterialet är genomgående godkänt, ibland tycker jag dock att hantverket tickar på tomgång. Inte så att inte känslan finns där, för det gör den. Snarare så att man valt de enklaste lösningarna lite väl ofta. Man kan liksom känna hur låten kommer att se ut, dess topografi, om ni förstår mina tankar, innan den ens har börjat. Inte för att förutsägbarhet skulle vara ett skällsord inom musiksnickeriet per se, men här tycker jag att de flesta låtarna lider av detta förfarande.

Sångaren Chris Gaffney har en fint sandpapprad röst som minner lite om en korsning mellan David Bowie när han fortfarande var värdig och inte lekte farsor på stan i jungleland och John Hiatt, kanske. Musikerna är skickliga, det svänger på rätt ställen och inget överges; inget blir kvarglömda effekter.

Bandet ser ut som vore de hopplockade på en sidogata i Tucson, Arizona. Man har dragit in första bästa luffare i replokalen, bara de har Pendletons knäppta hela vägen upp och tillräckligt med pomada i håret. Chris Gaffney har varit boxare, ser ut som att han har fått en hel del stryk och i biografin snackar man om den där berömda radioprataren Wolfman Jack och det är som hämtat ur en deckare av James Lee Burke alltihop.

Det här är Hacienda Brothers andra album. Deras första kan du förresten leta upp i Rootsys recensions-arkiv. Där har Tom skrivit en hyllning där han placerar HB i »absoluta förstadivisionen i modern (och klassisk) country«. Jag håller kanske inte riktigt med, men tycker ändå inte att han är ute och jagar efter vind.

Dan Penn har proddat och det är ju fint, speciellt när bandet säger att de så gärna ville försöka få ut Penns »inner hillbilly«. Man turnerar med Dave Alvin i USA och nu tror jag att ni har hyfsad koll på hur det här låter. Äldre män som samlar på sådana där comboyhalsband är säkert nere med det här, men även lite yngre snubbar som ideligen får dra upp de för stora Zoo York-brallorna kan lära sig älska detta. Jag spelar det förvånansvärt ofta i hemmet.

De gör två Penn/Oldham-låtar, kompetent men lite onödigt, vi har hört det förut och i bättre versioner, tack, och så ger man sig på Gamble/Huffs »Cowboys To Girls«. Den når inte upp till Intruders-höjder och den är många mil ifrån Big Noyds mördarversion, »Shoot 'Em Up« från 2003, som jag omedelbart måste plocka fram och spela: »Niggas know I rep the 'Bridge«. Ha, nu gick vi från Western Soul till hardcore hiphop på några sekunder! Och vi var uppe och vände i the City of Brotherly Love på vägen. Amerikansk musikhistoria. Rotmusik. Man måste älska det.

För er som vill lyssna innan ni skaffar så rekommenderas deras fina myspace-sida: http://www.myspace.com/haciendabrothers

/Tony Ernst