Recension
Phillips, Grant-Lee
Nineteeneightes
(Cooking Vinyl)

Hahaha! Man måste skratta åt det.

Här på Rootsy går det till så att man oftast själv kommer med förslag på vilka skivor man vill recensera. Bäst så. Ju mer man känner för något desto skarpare tenderar texten att bli. Men så händer det att redaktör Olsson skickar ut ett mail där han föreslår recensioner på en packe plattor. Ibland tackar jag då ja till något som jag inte riktigt känner till, allt för att få chansen att lyssna på något nytt och spännande samt skriva om något som inte går i samma gamla invanda fotspår.

Plattan som här anmäls är en sådan chansning. Jag hade visserligen hört talas om honom innan. Lennart brukade hylla honom med ojämna mellanrum i mitten av 1990-talet. Jag tror till och med att jag köpte Grant Lee Buffalos första album när det kom ut, även om jag nu inte kan hitta det härhemma. Men han fastnade inte och att det här är hans fjärde soloplatta hade jag inte en aning om.

Så jag svarade i alla fall redaktör Olsson att jag kan ta den där Phillips och skivan kom hem och jag lät den nog ligga ett tag och när jag spelade så kollade jag inte på omslag och liner notes innan.

Den heter alltså Nineteeneightes. Och det är en massa covers på låtar från det glada åttiotalet. Det årtionde då jag väl skulle bli vuxen. Elva låtar. Som jag allihop har spelat i sina originalversioner sexhundra miljarder gånger. Det är som att Grant-Lee har åkt tidsmaskin tillbaka till mitt pojkrum och med ett kirurgiskt snitt avlägsnat de allra mest populära låtarna till soundtracket till det som var mitt liv.

Hahaha! Man måste skratta åt det.

Alla låtarna är inspelade och producerade av Grant-Lee själv i nästintill ensamhet. Det låter tassande och tillbakalutat. Akustiskt. Han behandlar de elva låtarna som vore de varliga bebisar; han vaggar dem försiktigt och ömt. Det låter som att han älskar dem; och det gör han väl.

Jag visste alltså inte vad som väntade mig. Men jag trodde absolut inte att jag skulle bli så här drabbad. Jag har svårt att svara på huruvida det här är bra eller dåligt. Det bara är.

Jag plockar fram mina gamla vinylplattor. Några från backarna intill skivspelaren. Några nere i källaren. Jag sitter uppe en natt och spelar. Och längtar. Efter vad? Vet ej. Ett bättre liv? En bättre uppväxt? En tydligare väg? Jag ångrar valen och förbannar allt jag sa och inte sa, allt jag gjorde och inte gjorde. Kan man få leva om sitt liv? Kan man få börja om?

Elva låtar här. Robyn Hitchcock lyssnade jag mycket lite på. Och R.E.M. var aldrig några stora favoriter (även om just den låten som är med här spelades ofta, ofta). Resterande nio artister var däremot legio i pojkrummet på Fosievägen och senare i första lägenheten på Lantmannagatan. New Order, The Smiths, Psychedelic Furs, Nick Cave, The Pixies, Joy Division, The Church, Echo & The Bunnymen och The Cure. Det är väl egentligen bara The Waterboys, Dylan och The Clash som saknas för att samlingen ska vara komplett.

Det framgår med all önskvärd tydlighet att flera av låtarna här konkurrerar om epitetet »världens bästa jävla låt genom alla tider«. Det kan mycket väl vara så att nostalgin spelar mig elaka spratt. Det kan också vara så att jag inte har ett tillräckligt objektivt förhållningssätt till flera av de här låtarna för att kunna ge en rättvis bedömning. Whatever. Vad jag vet är i alla fall att mitt hjärta går sönder, fucking sönder, när jag hör Phillips väna, vemodiga version av »Boys Don't Cry«. Och att »Age Of Consent« visar sig vara en lägereldsballad av samma klass och snitt som det bästa ur Neil Youngs eller Merle Haggards kataloger. Och att »Love My Way« är så vacker att det spricker för mig här och nu, det spricker.

Man skulle helst vilja gråta, det är för många minnen som rörs upp och det är för många sår som ånyo börjar klia, men man måste skratta åt det. Man måste. Nittonhundraåttiotalet. Nu på skiva. Nerdestillerat till en både bitter och skön dryck att svälja i giriga klunkar.

/Tony Ernst