Recension
Seeger, Pete
Brothers & Sisters
(Medidisc)

Bruce Springsteens fylleskrål nödtorftigt kamouflerade till en Pete Seeger-hyllning hyllades unisont av kritiken i våras. Unisont och obegripligt. Springsteen berättade i sin omslagstext om sin generande okunnighet om Seeger. Kritiken visade samma okunnighet.

De två stora problemen med Springsteens tolkningar: Seegers sånger framfördes i ett isolat, av den skrålande solitären, där Seeger själv alltid betonat allsångens betydelse; Bruce Springsteen väjde för den politiske Pete Seeger, aktivisten och socialisten som sjungit för freden och fackföreningarna, för medborgerliga rättigheter till alla och för miljön.

Hos Springsteen framträdde främst insamlaren av folksånger. Den politiske Seeger? Ack, så mycket enklare att stödja en c-politiker som Kerry eller att dröja med att uttrycka sitt stöd för Dixie Chicks åsikts- och yttrandefrihet. Många har velat se Bruce Springsteen som en symbol för den goda amerikanska populismen. I det avseendet når han inte i närheten av Steve Earles skitiga boots.

Alltså: en grundkurs i Pete Seegers konstnärskap inte bara till Springsteen, utan också till den hord av kritiker som knäföll inför tramset.

Grundkursen kan börja med en nyutgiven spansk dubbel-cd, »Brothers & Sisters« sammanställd av Miguel Jurado. På den ena skivan hör vi Pete Seeger ensam med sin banjo, i någon sång med gitarr. På den andra skivan har Jurado samlat ett antal representativa gruppinspelningar: The Almanac Singers, The Weavers och en sång med Seeger, Woody Guthrie och Cisco Houston.

På soloskivan hör vi både samlaren av folksånger och den politiske och facklige aktivisten. Gamla irländska sånger blandas med didaktiska sånger som »Listen Mr. Bilbo«, den fackliga aktivistismen, gospel och cowboysånger. Och allt börjar som sig bör med de emblematiska »If I Had A Hammer« och »Where Have All the Flowers Gone«, den senare dock inte i den svindlande vackra a cappella-tolkning som fortfarande är Seegers främsta. Sedan »Skip to My Lou« och »Deep Blue« som banar väg för fängelseballaden »Down in the Valley« och »Study War No More«, alltså »Down by the Riverside« med för Seegers metod typiskt tillspetsad, pacifistisk text.

Så ser spännvidden ut. Ibland flyter tendenserna samman som i den mäktigt men mjukt framvällande hyllningen till folket och den fackliga organiseringen i »River My People«, baserad på samma ryska folksång som den mer kända »The Carnival Is Over« (jodå, The Seekers version av den håller fortfarande, trots tidens tilltagande ljud- och musikbrutalisering).

På den andra skivan hör vi några av Seegers kommersiellt mest framgångsrika inspelningar. I början av 1950-talet var The Weavers inte bara svartlistade för sin politiska aktivism, de hade även listframgångar med sånger som »Wimoweh«, Leadbellys »Kisses Sweeter than Wine« och en makalöst vacker version av »On Top of Old Smoky«, där Pete Seeger recitativt leder de övriga genom sången. Till dessa inspelningar lejdes några av tidens mer framgångsrika pop- och dansorkestrar. Seeger lär vara kritisk till resultatet, men man kan även se det som en levande och artistiskt helt övertygande dementi av folkromantikens autenticitetstänkande.

Ett mer omedelbart uttryck för samma autenticitetstänkande får vi i inspelningarna med The Almanac Singers från 1941 och 1942. Raspiga och lågmält glödande av kampvilja: både gruppens omarbetning av »The Battle Hymn of the Republic« (»Solidarity Forever«; den som vill höra sången med Burl Ives som gäst får söka sig till Naxos Seeger-utgåva) och »Which Side Are You On?« är starkt förankrade i sin tids kamp och tidlösa i sitt tilltal. Notabel är också »Round, Round Hitler’s Grave«, inspelad 1942, med Sis Cunninghams fräcka dragspel och jublande allsång. Annars hävdade även den amerikanska vänstern till en början idén att de arma européerna själva borde störta sina tyranner.

Många av inspelningarna på »Brothers & Sisters« finns på andra lågprisutgåvor där de oftast får samsas med mindre angelägna sånger. Fördelen med »Brothers & Sisters« är samlingens bredd och fokusering. Tillsammans med Columbia Legacy-utgåvan »A Link in the Chain« ger den en utmärkt ingång till ett unikt konstnärskap. Och efter grundkursen kommer originalalbumen på Columbia och därefter Folkways.

/Magnus Eriksson