Recension
White, Tony Joe
Uncovered
(Swamp Records)

På tal om debatten angående överskattade artister på Rootsy-forumet; den här mannen borde väl ligga bra till för en topplacering på den listan?

White är en vandrande parodi på sig själv, men framförallt är han ett hån mot all den fantastiska musik som kommit från Louisiana genom åren.

Det är snart fyrtio år sedan han skrev de låtar han har byggt hela sin karriär på. (Ni vet precis vilka de är.) Det är trettiotre år sedan han gjorde sin sista anständiga platta, »Homemade Ice Cream«.

Man ska med andra ord inte förvänta sig för mycket. Och inte mycket levereras heller.

Texterna är så banala att de får Barry White att framstå som en poet av Dylans kaliber. Visserligen spelar han numera in för ett skivbolag med ett namn som redan det låter som en väldigt sliten kliché, men sug på följande textrader:

You got me flyin’
Electricity
Temperature is risin’
Rain fallin’ down
Here I am, baby
You should’ve run for cover

Och det är redan i första spåret. Sedan går det utför.

Melodierna är tröttsamma, provocerande släpigt framburna upprepningar av tjugofemte graden, sången matchande enfaldig och gitarrsolona så inställsamma att man får lust att gråta. Av svårkontrollerad förtvivlan.

Man undrar stilla hur en man med så mycket integritet som JJ Cale lockats in i denna katastrof; detta gigantiska slöseri med tid och energi. Vår och alla inblandades.

Det finns dess bättre alternativ. Samtliga Cales åtta första och bästa album finns ju på cd. Till lågpris.

/Lennart Persson