Recension
DiFranco, Ani
Reprieve
(Righteous Babe)

Det finns något väldig sympatiskt över amerikanska folk-punkdrottningen Ani DiFranco (f 1970). Men samtidigt finns där också något svårhanterligt som gör att hon lever en anonym tillvaro i Sverige och övriga Europa. Trots mängder med album och en
imponerande produktivitet med sitt originella låtskrivande når hon inte riktigt ut på den här sidan Atlanten. I USA har DiFranco skaffat sig en trogen publik och hon arbetar i den amerikanska folksångartraditionen.

Hon är väl värd att upptäckas av fler och kanske kan nya skivan ”Reprieve” ändra på det. Tillsammans med sin basist Todd Sickafoose har hon här gjort ett album som är dramatisk på fler än ett sätt. Skivan spelades in 2005 i New Orleans men fick avbrytas på grund av orkanen Katrina. Efter en del kompletterande tagningar i Buffalo återvände hon till New Orleans när allt lugnat ner igen sig för att lägga finishen på plattan. Det hörs törs jag påstå. Jag vet inte om jag törs säga att det här är typisk kvinnlig musik, men det finns något väldigt feminint och esoteriskt över musiken. Texterna är också skrivna ur ett kvinnligt perspektiv och behandlar allvarliga ämnen som politik, kärlek, kärnvapen och könsmaktordningen bland
annat.

Lågmält med i stort bara akustiska instrument i väldig enkla arrangemang låter hon som Alanis Morissette, Sandy Denny, Tori Amos och Laurie Anderson i en och samma person. Neurotiskt? Javisst. Men också varmt, gosigt och som en hemstickad höstkofta att svepa in sig i. Sammanfattar med att recykla en rubrik som vi skrev i SvD om Ani DiFranco en gång: ”Gärna da capo, DiFranco”.

/Anders Sundin

Lyssna på Spotify