Recension
Rodriguez, Carrie
Seven Angels On A Bicycle
(Train Wreck Records)

Hennes story verkar tillrättalagd eller rent av påhittad av en PR-agent. Men jag har frågat henne själv om den stämmer och jag tror inte att dessa bruna ögon kan dölja en lögn. Nej, hon hade alltså aldrig haft en tanke på att sjunga offentligt när Chip Taylor frågade henne om hon kunde lägga in en andrastämma i en av hans låtar. Han hade hittat henne med en fiol på en gata i Austin, där hon spelade i ett litet band för pengar från hyggliga förbipasserande. Och Chip ville ha in en violin i sitt band. Han skulle just ut på en liten turné i Texas och jo, Carrie tackade ja. Och efter några kvällar frågade alltså Chip om hon kunde sjunga. Nä, det hade hon aldrig gjort. Försök, sa Chip.

Så går storyn.

Sedan detta hände har de tillsammans spelat in tre duettalbum och turnerat kors och tvärs i världen. Nu har Carrie Rodriquez gjort sin första soloplatta. Men Chip Taylor är med här också i bakgrunden, inte minst som låtskrivare. Sju låtar har han skrivit på egen hand och fyra har de gjort tillsammans.

Carrie är speciell som sångerska. Hon är fullständigt tonsäker, men sjunger lika försiktigt som en lindanserska tar sig fram på skör tråd högt över marken. Men hon vet också att hon ska klara det; hon har full kontroll och hon tar grepp på oss som lyssnar genom sitt personliga sätt att gestalta texterna. Det handlar om stark inlevelse utan stora gester. Vi tror på vartenda ord, trots att hon hellre sänker rösten än höjer den, när hon vill säga något viktigt.

En annan aspekt som gör den här CDn originell, är att den innehåller nästan bara låtar som tar sig fram i sakta mak. När tempot oväntat dras upp i »I Don´t Want To Play House Anymore« blir det inte mycket mer än till en behaglig lunk. Resten smyger fram långsamt och eftertänksamt och när tempot i näst sista spåret »St Peter´s« plötsligt ökar i några takter blir man onekligen förvånad – tills det dras ned igen.

Detta är en ovanligt ljuv CD. Vacker, stämningsfull och full av känslor.

Carrie har producerat själv tillsammans med Chip Taylor och de har handplockat sina utomordentliga musiker, där vi främst kanske känner till Bill Frisell och Victor Krauss.

Resultatet av arbetet i studion positionerar Carrie som en sångerska på väg in bland de riktigt stora namnen. Hon är fortfarande mycket ung och egentligen violinist. Och hon kommer att bli hur stor som helst, med eller utan fiol.

/Rune Häger