Recension
Lil´ Ed & the Blues Imperials
Rattleshake
(Alligator)

Lil´ Ed Williams verkar vara en kul kis. Han bjuder på ett brett garv så fort det finns en fotograf i närheten, speciellt när det ska tas bilder för hans plattor. Han var säkert en crazy typ på biltvätten där han jobbade hemma i Chicago, innan han skaffade en gitarr, lärde sig spela blues och satte ihop ett band.

Idag är han etablerad, har ett antal plattor bakom sig och turnerar med bandet som består av ett gäng spelskickliga grabbar. Bluesintresserade har säkert hört talas om basisten James ”Pookie” Young, som tillsammans med Kelly Littleton på trummor bildar en stabil grund för de båda ruffiga gitarrerna som hänger på Ed och Michael Garrett. Det låter verkligen som det ska på Chicagos bluesklubbar. Det här bandet måste vara kul att ha framför sig på en mörk sylta med ett glas whisky eller en kall öl i nypan. Då är det bara att låta tiden gå, se kvällen bli natt och strunta i regnet som strilar ner på gatan utanför, där man senare ska ha tag på en gul taxi som hittar hem till hotellet.

De flesta av låtarna är bandets original, skrivna av Lil´ Ed själv eller av hans fru Pam. Men också Pookie har bidragit med ett par egna grejer. Bäst av allihop är Eds »Nobody´s Fault But My Own«, en intensiv ballad som han tar tag i med all önskad inlevelse.

Innan man går ut i regnet, köper man kanske plattan av försäljaren som sitter strategiskt vid utgången. Med musiken ringade i öronen är man en lättövertalad konsument. Sen, när man kommer hem, hamnar Lil´ Ed i en hylla, där han får stå i månader innan man hinner lyssna på honom igen. Och då är man långt ifrån den där syltan där allting kändes så rätt. Eller är jag ensam om att tycka att blues helst av allt ska upplevas i samma stund som den spelas?

/Rune Häger

Lyssna på Spotify