Recension
Wrens, The
The Meadowlands
(Lo-Max)

Rootsig rock i gränslandet mellan skrammel och skönljud.

Trummor – gitarr – gitarr igen – bas – sång – kör ovanpå det.

Någonting i musiken får mig att tänka på den gamla Slash-skolan. Minns ni? Alla de där rätt så aparta banden som samtliga samlades under den där bloddrypande loggan. Vad kan det ha varit? Mitten av åttiotalet, va? Jag minns en konsert med Green On Red på Stadt Hamburg i Malmö som fortfarande är en av de allra bästa jag varit på. »Gravity Talks«; Jisses! The Dream Syndicate med sin distortion och ohyggliga närvaro. Days Of Wine & Roses vårdar jag fortfarande ömt i vinylbacken. Och så Violent Femmes, givetvis. När de var som bäst så var de längsta cylinderhatten på översta avdelningen på högst uppskruvade hatthyllan. Jag var i Grekland då, i ett rätt så nedgånget förortskvarter, och hälsade på två grekisk-amerikanska bröder jag träffat i Tyskland. På kvällen gick vi till den lokala basketplanen. Det var varmt; klibbigt. Alla rökte marijuana. Några spelade 3 mot 3. En boombox pumpade »Gone Daddy Gone« på vidrig volym. Det är fortfarande den coolaste film jag aldrig varit med i.

Fast nu var det ju The Wrens vi skulle prata om. De är samma andas barn, bara lite sämre.

Jag önskar jag kunde komma med ömma rekommendationer. Men det går inte. Det är långt ifrån mediokert, fast lika långt till genialiteten. Vi är i mittens rike. Här sitter 95 % av alla musiker och plinkar, medan de drömmer om Bob Dylans ande.

The Wrens är en kvartett från nånstans i det stora landet i väster. Första singeln kom redan 1993, sedan har det varit en rollercoaster ride för bandet. Man har släppt album och bråkat med diverse olika skivbolag. Den här plattan, exempelvis, som är deras fjärde, skulle släppts redan 2003, men politik kom emellan. Nu finns den ute. Eller fanns den ute i USA, men hade bara inte distribution i Europa? Tänk; om skivan hade varit bättre hade jag kanske orkat ta reda på det.

I England har man hyllat. NME satte 9 av 10 möjliga. Men så är de också engelsmän; totalt odugliga till allt utom att förpacka högklassigt indiskt te i portionspåsar.

Ni märker; jag vet inte vad jag ska skriva om det här. Det lufsar förbi i bakgrunden, men det är varken en farlig björn som kan skrämmas och riva upp öppna sår eller en mysig nalle som kan trösta och erbjuda hjälp till självhjälp. Det är bara en tradig brum brum-björn som ingen orkar bry sig om.

/Tony Ernst

Lyssna på Spotify