Recension
Blandade Artister
The Pilgrim. A Celebration of Kris Kristofferson
(American Roots)

Vissa hyllningsprojekt ter sig vådligare än andra. Eller ännu värre: helt felslagna. Det är min första tanke inför »The Pilgrim«, en samling med Kris Kristoffersons sånger. Under första delen av 1970-talet var Kris Kristoffersons egna versioner av sina sånger mest en angelägenhet för de verkliga entusiasterna; han var främst definierad som låtskrivare, som en av de unga uppkäftiga som i Nashville stod för ungefär samma revolt som unga filmskapare som Dennis Hopper, Francis Ford Coppola, Peter Bogdanovich och Martin Scorsese vid samma tid i Hollywood.

Andra artister hade hits med hans sånger, i några fall (»Me and Bobby Gee«, »Help Me Make It Through the Night«) intill utmattningens och den totala meningslöshetens gräns.

En hyllningsskiva kunde väl bestå av de femtioelva bästa Kristofferson-tolkningarna? En sådan skiva kunde få vitt skiftande sammansättningar, alla lika bra. »The Pilgrim« rymmer bara nyinspelningar, och eftersom American Roots genomför projektet i samma anda som Stephen Foster-hyllningen »Beautiful Dreamer« fungerar det. Visst kan jag ha kritiska synpunkter på ena eller andra inspelningen. En sångare som Todd Snider är till exempel förväntat matt i »Maybe You Heard«, och Lloyd Coles och Jill Sobule pseudosjälsliga åtbörder i »For the Good Times« är enbart kladdiga. Gretchen Wilson gör också en ganska gräslig version av »Sunday Mornin’ Comin’ Down«. Problemet? Johnny Cash gjorde den emblematiska tolkningen i sin tv-show. Det var en av de covers (hans version av Cohens »Bird on the Wire« var en annan) där Johnny Cash visade sin makalösa förmåga att låta sången tala för sig själv, där hans röst blev ett till synes neutralt instrument för sången och dess inneboende meningsmöjligheter. Hur gör man då? Den annars begåvade Gretchen Wilson går i samma fälla som så många andra; hon överdramatiserar och förinnerligar på ett påklistrat sätt och fastnar i en en orimlig paradox. Hennes sak blir inte enklare av att Bobby Osborne på sin nya skiva gör det omöjliga; han matchar Johnny Cashs version.

För egen del fastnar jag i stället för Rosanne Cashs könsöverförda, men lågmälda »Lovin’ Him Was Easier (Than Anything I’ll Ever Do Again)«, Patty Griffins »Sandinista«, Emmylou Harris med kompisgäng i en bluegrassinspirerad version av »The Pilgrim: Chapter 33«, Marshall Chapman »Jesus Was A Capricorn« med skivans fräckaste picking, Shooter Jennings »The Silver Tongued Devil & I« (lite stompigare, men lika desillusionerad som Kristoffersons original), Russel Crowe i »Darby’s Castle« (en av mina favoriter i Kristofferson-katalogen) och makarna Robison/Willis i »Help Me Make It Trhough the Night«.

Varför denna uppräkning? Dels för att antyda spridning i material och tolkningar, dels för att understryka hur tillfälliga, eller personligt färgade, preferenserna är. Även om jag själv har svårt för Todd Snider, håller han naturligtvis samma klass som många av dem vars insatser jag uppskattar. Klass och stil, känsla och integritet, kunnande och erfarenhet: runt dessa poler formas också musiken. »The Pilgrim« är en hyllningsskiva som är så bra som genren blir. Mina farhågor besannades inte, definitivt inte. Och som för att understryka mästerstycket, så inleds skivans avslutning av Shawn Kemps luttrade »Why Me«, som banar väg för Willie Nelson i »The Legend«, med Rob Ickes underbart expansiva dobrolicks. Och sedan avrundas allt med en coda av festobjektet i form av en demo från de tidiga åren. Snacka om optimal materialdisposition.

Lyssna gärna tillsammans med Kristoffersons tidiga soloskivor eller någon bra samling, samt den nyligen utgivna upptagningen från Austin City Limits på New West och hans nya, likaledes fantastiska skiva.

/Magnus Eriksson