Recension
Sweet, Matthew & Susanna Hoffs
Under the Covers Vol 1.
(Evangeline)

Tillsammans med gitarristen Matthew Sweet har Susanna Hoffs gjort en fantastisk coverskiva, det första vi hört av henne på flera år. Låtarna är valda med omsorg, och arrangemangen väl sammanhållna: mjukt mullrande gitarr, följsamt rytmkomp och snygg stämsång à la sextiotalets huvudfåra. Och Susanna Hoffs röst förenar som vanligt det lite raspiga med mjukare attack och en närmast vädjande attityd.

Med låtar lånade från The Who, Beatles, Neil Young, Zombies, Velvet Underground och Dylan skulle skivan kunnat bli en till intet förpliktigande uppvisning i det obligatoriska programmet, men låtarna är inte det självklara (bortsett då från »Cinnamon Girl« och »It’s All Over Now Baby Blue«). De två gör personliga tolkningar av »The Kid’s Are Alright«, »And Your Bird Can Sing«, »Care of Cell #44« och »Sunday Morning«. Men den personliga touchen stämplar inte sångerna, den förenas med lyhördhet för originalet, för dess nyanser och möjligheter.

Vi hör Neil Young i det vokala drivet i »Cinnamon Girl«, fast filtrerad genom Hoffs och Sweets egna idéer. På samma sätt återskapar de den lite loja stämningen i »Sunday Morning«, men med en mjukare nyans som tar fasta på den längtan efter det välordnade som också fanns i Velvets låt.

Skivan rymmer också överraskningar som visar både oklanderlig smak och förankring. The Marmalades »I See the Rain« blir en av de fräckaste rocklåtar jag hört på länge. Trots skivans karaktär i övrigt gör Susanna Hoffs sin egen sång av »Who Knows Where the Time Goes«, som för att inte ens försöka konkurrera med Sandy Denny. I Stone Poneys »Different Drum« fraserar Susanna Hoffs å andra sidan som Linda Ronstadt på ett sätt som gör att original och cover landar sida vid sida, fast cembalosolot ersatts av mindre påträngande klaviaturer. Något liknande sker i »Monday Monday«. Den solglittrande stämsången finns kvar, liksom den sextiotalsmässiga övertygelsen i sången. Ändå blir The Mamas and the Papas mest en klangbotten, eller en trapets att låta sången svinga sig vidare i.

Allt håller samma klass. Och för att ingen skall undra: de låtar jag inte nämnt är hämtade ur Loves, Bee Gees, Beach Boys och The Left Bankes kataloger.

/Magnus Eriksson