Recension
Thompson, Richard
1000 Years Of Popular Music
(Cooking Vinyl, DVD + dubbel-CD)

En smaksak om man först tittar på DVDn eller lyssnar på CD-skivorna. Bäggedera rymmer en inspelad konsert med Richard Thompson (gitarr, sång), Judith Owen (klaviatur, sång) och Debra Dobkin (slagverk, sång) från nattklubben/restaurangen Bimbo´s i San Fransisco. Det går – och låter – lika bra med vilket som.

Enda skillnaden är väl att för en amatörgitarrist blir det ännu mer knäckande att både se och höra Thompson: det låter ju så otroligt fingerfärdigt när han spelar, som om han hoppar fram och tillbaks över gitarrhalsen, men ser ändå så enkelt ut. Gäller ”bara” att komma på hur man gör – exakt var på strängarna man ska placera sina stela, tunga fingrar. Som akustisk amatörgitarrist får man – efter ha lyssnat på Thompson – ta fram nån platta med Marc Bolan/Tyrannosaurus Rex för att man ska vilja och våga spela nåt mer själv.

DVDn innehåller dessutom lite extra filmat material i samband med konserten: bakom scenen, soundcheck och intervjuer med Thompson. Lite kul men inget speciellt och märkvärdigt. Själva konserten har filmats rätt på och av, helt åkej men så många tittningar blir det nog inte för mej. Däremot har CDna redan snurrat mycket, både hemma och i bilen.

Idén till den här scenshowen började med att Playboy – ni vet den där amerikanska tidskriften som har så bra artiklar – vid sekelskiftet bad några olika personer, bl a Richard Thompson, att sätta ihop en lista med millenniets tio bästa låtar. Thompson tog – till skillnad mot de andra som endast valde låtar från de cirka 20 senaste åren – uppmaningen på allvar och satte ihop en 1000-årslista med populärmusikaliska melodier från cirka år 1068 fram till 2001. Men Playboy refuserade hans lista – den kom aldrig i tryck. Så Richard Thompson gjorde istället ett scenprogram på temat ”1000 Years Of Popular Music” med nästan samma låtar som på listan.

I föreställningen – liksom på DVDn och CDna – framförs materialet i tidsordning (med något enstaka undantag). Föreställningen börjar med sången ”Sumer Is Icumen In” från cirka 1260 på en engelska som är så ålderdomlig att den nästan är latin och avslutas med låten ”1985”, gjord 2004 och hämtad från Texas-gruppen Bowling For Soup. Som extranummer framförs den engelska folksången ”Sam Hall” i cappella-version av Richard Thompson med allsångshjälp av publiken på Bimbo´s. Och just den här låten blir bättre när man både ser och hör: Thompsons ögonkontakt med den tveksamt sjungande publiken är riktigt kul att iaktta. Där emellan följer programmet tiden framåt men hoppar hit och dit mellan olika sorters populärmusik och bjuder på de mest oväntade låtar.

Richard Thompson spelar alltså gitarr, förstås, och står också för det mesta av sången. En otrolig gitarrist, inte minst när han som här spelar akustisk gitarr med mikrofon och lätt elförstärkning. I en låt kan han plocka akustiskt på gitarr och i nästa spela som på en elgitarr, ibland kombineras bägge gitarrstilarna i samma låt. Kolla in – vilket ju också är extra intressant och spännande med DVDn – hur han använder högerhanden. Titta! Se! Han håller ett plektrum mellan tummen och pekfingret samtidigt som han fingerplockar med resten av handen.

Hans två kvinnliga medmusikanter måste också nämnas. Judith Owens klaviaturspel lägger väl inte till så mycket men hon sjunger dessutom solo i några låtar. Riktigt bra, inget större fel alls på hennes röst – problemet är bara att Richard Thompson sjunger med så mycket större intensitet. Debra Dobkin sjunger lite hon också – mest kör – men spelar framför allt slagverk eller snarare spelar hon på ett mindre och mer personligt utvalt trumset. Hon använder olika delar – ofta bara en del – av trumsettet i varje låt, för att markera och poängtera rytmen. Det kan t ex vara pukorna och inget mer, som hon antingen slår på med klubbor eller använder händerna. Och när hon vill kan hon också spela rocktrummor på hela settet. När jag ska starta ett halvakustiskt folkrockband, då ringer jag till Debra Dobkin...

När jag tittar och/eller lyssnar på DVDn och CDna så begriper jag det jag förut mest har anat: vad Richard Thompsons musikstil, sätt att spela och göra låtar, kommer från och ur. Nämligen ur all denna sång och musik som presenteras på hans odyssé genom 1000 år av (mest) anglosaxisk populärmusik: en senmedeltida sång av Thomas Morley, ”O Sleep Fond Fancy”, som alla tre rösterna sjunger a cappella i sköna stämmor, traditionella folklåtar som ”Shenandoah” och ”Blackleg Miner”, music hall-sången ”I Live In Trafalgar Square”, duetten ”There Is Beauty In The Bellow Of The Blast” – sjungen vackert av Thompson och Owen – från Gilbert & Sullivans (lätt)opera ”Mikado”, jazzlåten ”Oranged Coloured Sky” (hämtad från Nat King Cole), som i Thompsons version blir nåt slags ragtimeswing, rock´n´roll från New Orleans i form av ”Drinking Wine Spo-Dee-O-Dee” (fast Thompson lärde den via Jerry Lee Lewis), countrylåten ”A-11” (hit för Buck Owens), en svit engelska poplåtar inklusive bl a ”See My Friends” (The Kinks) och – håll i er! – ”Oops!... I Did It Again” (just det, Britney Spears) osv, osv.

Brett utbud, om man säger. Eller eklektiskt, som man sa på 60-talet.

Allt detta har Richard Thompson tagit till sej, blandat, blandat och blandat igen så resultatet blivit hans högst egna och personliga anglosaxiska musikform. Nu och här hyllar han alla sina influenser och (i vissa) förebilder. Något av det mest märkliga är att han hela tiden spelar som sej själv, oavsett vilken låt han spelar, från vilken populärmusikalisk tid och genre den kommer. Alltid känner man igen Richard Thompson. Vad han gör är att han lite, lite, lite närmar sej just den genre som just den låt han just nu spelar kommer ifrån. Han kan spela ett snabbt ensträngsjazzsolo eller ett rockdito på en enda upprepad ton, för att placera låten rätt, eller spela som ett helt popband från 60-talet, så att man hör ursprunget.

Vilket är ännu märkligare – att det inte behövs några fler instrument som hjälper till (än någon trumma och några få klaviaturtoner). Men ingen bas och absolut ingen extra gitarr. Richard Thompson kan spela både som en ensam akustisk gitarrist och få denna enda gitarr att bli alla andra instrument i en orkester.

Jag uppskattar också att Richard Thompson aldrig är fördomsfull, inte placerar någon musikgenre före någon annan. För Thompson existerar ingen klasstrappa inom musiken utan alla genrer står på samma nivå och plan. Får han höra en bra låt så är det en bra låt, även om artisten hette Britney Spears. Och han har alldeles rätt, ”Oops!” förtjänar sin plats bland klassiska poplåtar (och dessutom är den ju ”svensk”, för att vara fotbollsnationalistisk).

Det man = jag nu kan hoppas och önska – verkligen! – är att Thompson, Owen och Dobkin reser på turné i Europa och kommer till en klubb nära mej (och dej). T ex KB i Malmö (eller kanske t o m Scalateatern i Ystad?)...

PS. Som ni sett lyssnar jag på Richard Thompson från rakt motsatt håll som min efternamne på Rootsy (kolla in Magnus lite avoga, smått skeptiska recensioner av Thompson). När jag hör Richard Thompson upphör jag att vara en kritisk musikjournalist. Jag blir ett fan. Punkt. Riktigt allt som Richard sjungit och spelat har inte varit 150-procentigt – men inte är det långt ifrån. På en skala från 1 till 10 får t ex DVDn/dubbel-CDn ”1000 Years Of Popular Music” minst 15 poäng. Dessutom borde Richard Thompson vara en given Polarpristagare.

/Bengt Eriksson