Recension
Dillon, Sandy
Pull The Strings
(One little Indian)

Min blick fokuserar på den prick som gör tapeten i vår andrahandslägenhet ännu fulare, men som i alla fall är vackrare än majoriteten av låtarna på Sandy Dillons fjärde album »Pull The Strings«.

På Dillons hemsida står det att skivan är inspirerad av »carnival rides, hospital wards and the confessional box«. Denna utgångspunkt kunde ha blivit en intressant grogrund, en personlig rensning av de mörkaste platserna inombords, men i stället satsar Dillon det mesta av sitt krut på att sjunga förställt, nästan hesskrika sig igenom de mediokra kompositionerna som i mångt och mycket är i avsaknad av en sådan elementär bit som melodi.

Och det där är självfallet ett problem.

Jag blir oerhört provocerad av Dillons brist på självinsikt. På plattan finns några exempel på hur hon hade kunnat låta, hade hon bara slutat försöka vara tjejen som ständigt ska chocka och vara besvärande in i evigheten.

För när det är som bäst låter Dillon som det kaxiga kärleksbarnet till Tom Waits och Janis Joplin. Och när det är som bäst, i tingeltangelballader lindade kring det allra klassiska av kärleksteman får jag i avsaknad på någon att krama svälja stoltheten och krama mig själv. Och hand i hand med texterna har låtarna en musikalisk inriktning som verkligen biter sig fast, lämnar infekterade tandavtryck som inte ens mirakelmedicin kan bota. Musiken på fyra av albumets 16 låtar tar sig in under huden och har något skrämmande över sig, något övergivet och något som inte går att förklara.

Jag tänker mig att »Who´s Answering« ska fungera i filmatiseringen av valfri Pelecanos-bok, att »Wedding Night« kan illustrera känslan av att se en isande psykologisk thriller och att »Enter the flame« helt enkelt passar in lite överallt i dagens populärkulturella landskap.

Fast bäst – både musikaliskt och textmässigt – är »Broken Promises«. En minimalistisk slöja av musik försöker, men misslyckas, dölja en romans som är död, begraven och förmultnad:

We made our bed
But we cannot lie in it
My pillows damp
Every night I cry in it
It wouldn’t seem as bad
As the nightmares of our dreams
I’ve given up all my hope
My dope and my Movie Star Dreams

Och när minnen av tiden tillsammans forsar fram i ensamheten är det påtagligt just hur stark kärleken var.

Do you remember
All the Movies that we saw
To have and to have not
Sherlock Holmes and the Giant Claw
We sat in the front row
Blinded by the light
I dug my finger nails into your hands
And they bled but you said that was alright

Sist kommer erkännandet: visst, det var jobbigt, men nu står jag på två fötter igen, redo att ta mig an världen. Fast, det hade ju varit skönt att hålla din hand igen. Om än bara för att alla andra inte ska tro det värsta.

Like Romeo & Juliet we weren’t two fools who just met
I’ve given up my Kings & Queens I’ve given up my Movie Star Dreams
But that was many years ago now it’s my turn to go to roam
It’s just so hard to be, seen, going to the Movies Alone

/Mattias Bergqvist