Recension
L.T. Fisk
Man måste veta när man ska sluta
(Veni Produktion)

Misantropiskt och introvert.

Svåråtkomligt; inga dörrar att öppna. Som en text som inte ger till räcklig information för att man.

Jag är hemma hos en god vän när jag lyssnar första gången och hon är skeptisk från första sekund, men bestämmer sig för att ge det en chans. Men efter tre fyra låtar går det inte längre. »Det här är faktiskt bara dåligt och tråkigt«. Jag skulle nog vilja säga annorlunda, men det är svårt, för att inte säga omöjligt.

Knapphändigt, kargt, repetitivt.

En ensam akustisk gitarr, ibland en kör eller ett annat instrument. Tassande. Utdragna ljud som bildar ord som bildar meningar. En sorts skånska som på samma gång känns uttänkt och genuin. Utan texthäftet i hand är det få passager man lyckas dechiffrera. En besynnerlig lyrik med traditionell låtskrivarprosa och märkvärdiga ord om vartannat. För första gången hör jag »potatisplasten«, »typisk kausalitet« och »Opel Ascona« i svensk poppoesi.

Ekon av: Will Oldham, två generationer Buckley-knarkare, Tom Waits, Nicolai Dunger, Lou Barlow i någon av alla hans psykotiska alias, en massa andra singer/songwriters jag lyssnat på genom de jobbiga åren.

Ena stunden blir jag bara förbannad av allt det konstruerat krångliga. Kanske vill han provocera mig? Andra stunden tycker jag att bitar faller på plats och livet är ju invecklat fragmentariskt så varför inte också konsten?

Jag letar alltid efter bakomliggande orsaker. Skäl till varför artisten har gjort si eller så. Jag drar sedan ofta snarstuckna slutsatser av de konstnärliga valen. Till exempel har jag svårt att förstå varför vi fortfarande har föreställande måleri när det finns jättefina kameror i närmsta butik. Så det är alltså naturligt att jag undrar vad man ska ha L.T. Fisk till. Och lika naturligt att jag inte riktigt hittar något svar på samma fråga.

Fast kanske… a) att man mår dåligt och vill ha bevis för att man inte är ensam om detta, b) att man mår dåligt och vill vaggas sakta, sakta i sin självömkande fosterställning, c) att man mår bra och vill kunna säkerställa detta genom att deducera att andra mår betydligt sämre, d) att L.T. Fisk själv mår dåligt och vill att alla ska veta och slutligen e) att L.T. Fisk själv mår dåligt men använder musicerandet som terapi och mår betydligt bättre efteråt.

Ett f) skulle man också kunna tänka sig, i det att L.T. Fisk själv mår bra och bara använder detta underliga alias som en roll att spela, fri som vinden på kargaste slätten. Jag tvivlar.

Ofta kommer jag att tänka på Beavis & Buttheads återkommande kommentarer så fort det dök upp en Morrissey-video i deras program: »Stop whinin'! Stop whinin'!«.

Jag får dessutom konstiga vibrationer av bilderna som frammanas på Man måste veta när man ska sluta. Blir störd. Jag försöker sätta en etikett men misslyckas gång på gång. Till sist nöjer jag mig med att det här är någon form av vanartad nihilistisk ikonoklasm.

»I'm a real pessimist! I'm not ashamed to admit it either! I'm proud of it! I was a little discouraged there for a while. But not any more… Right now I'm very optimistic about my pessimism!«. (Lucy till Charlie Brown, dagserie från 1957)

Möjligtvis att jag kan spela den här skivan sent på natten, på relativt låg volym. Och att den då framstår som tydligare, bättre, mer i fas med den verklighet och/eller fantasi den säger sig spegla.

Jag tror inte att jag ska dra fram olika låtar och betygsätta och ranka högst och lägst. Det här håller inte måttet i mitt universum. I andras kanske. Men inte i mitt. Mitt vemod kräver starkare besjungare. Kyrklund, Kozelek, Haggard, Murakami, Johansson. Inga tårar faller genom L.T. Fisks försorg.

För er som inte kan få nog av detta svåra, komplexa så finns det ett par album släppta innan det här samt liknande irrfärder på nätet under adressen: kvastfening.blogspot.com

/Tony Ernst