Recension
Nordström, Inger ´n´ her Rhinestone Band
Back on Track
(Rhinestone Music)

På sin nya skiva »Back on Track« visar sig Inger Nordström från sin ruffigare sida. Hon öppnar med »Easy Street«, där hennes röst ramas in, eller snarare raspas in, av Jerker Anderssons envetna Keith Richards-riff. Thomas Anderssons tunga steelackord understryker intrycket av honky tonk som meningsfullt filtrerats genom ett lager traditionell rock.

Men redan i andra spåret »Would You Love Me Then« är Inger Nordström tillbaka i det lite klämkäckare, Carlene Carter-impregnerade idiom där jag har svårare att följa henne. Då gör ändå Jerker Andersson en insats på andrastämman, som påminner om Darrin Vincent i yngre år.

I en sång som »Don’t Break the Spell« visar däremot Inger Nordström sin skickliga modulering och sin integritet och förankring i en bredare och mer renlärig countrytradition. Där sitter också stämsången fint i en lättflytande melodi, en förtjusande countrybagatell som sätter sig direkt.
Det är ungefär så polerna i Inger Nordströms musik ser ut. Hon har integritet, hon är stadigt förankrad i countryns olika traditioner, hon har en bra röst, hon omger sig med skickliga musiker, och hon är en utmärkt låtskrivare; som vanligt innehåller skivan bara originalmaterial.

I musiken skapas också fin balans mellan Inger Nordströms röst, ett bastant rytmkomp och läckra inpass av de olika musikerna. Så allt borde vara frid och fröjd. Men jag har också en del invändningar. Ty Inger Nordströms musik blir ibland alltför spänningslös, just klämkäck. Det sker till exempel i »Commander in Pink«, trots snygga slidelicks och oemotståndlig refräng.

Den internationella kritiken håller dock inte med mig. I julinumret av brittiska Country Music People, den absolut bästa countrytidskriften, kommer skivan säkerligen att få högt betyg; även när skalan var tiogradig prickade Inger Nordström ofta det högsta betyget. Mina ställvisa invändningar mot hennes musik är högst idiosynkratiska.

/Magnus Eriksson