Recension
Cooper, Dana
Made of Mud
(King Easy)

Ibland undrar jag hur många singer/songwriters det finns och som jag inte känner till. För hur mycket man läser, hur många konserter man upplever på skilda håll, så är det bara en bråkdel av alla verksamma artister och musiker och låtskrivare och stjärnämnen man hinner upptäcka. Har man ett musikintresse som går lite djupare ner i myllan än t ex sin svågers, så kan man namedroppa hur många Dylan-kopior som helst som svågern aldrig har hört talas om och aldrig kommer att intressera sig för och då tycker man ändå att man har dålig koll själv, för han som jag träffade i skivbutiken häromdan nämnde ett helt gäng som jag har missat totalt.

Dana Cooper är ett sådant namn. Han har tydligen varit igång i mer än ett par decennier och spelat på varenda coffeehouse i USA:s heartland, han släppte sin första LP 1973, han har nominerats för massvis av fina priser, han har bott i Texas och kallades Houstons bästa låtskrivare och han har tydligen fått massor av beröm för sina plattor. Nyligen var han i Sverige och jag missade honom då också. Nu sitter jag här med han senaste CD och börjar upptäcka en sångare med en behaglig röst, som gör mjuka visor om både politik och religion och om kärlek förstås och om annat som möter oss på livets resa.

Jag tror inte detta är en platta som väcker uppmärksamhet om jag spelar den en kväll med svågern i huset. Dana Cooper ska man lyssna på, inte strölyssna på. Då, om man verkligen lyssnar, upptäcker man många små finesser och originella arr bl a med en ensam trumpet som smyger sig in i den akustiska omgivningen. Men här finns också försiktiga elgitarrer och sparsmakade toner från någon slags synth som gör musiken och låtarna omväxlande – men bara för den som verkligen lyssnar.

Då inser man också att den här mannen har en del att berätta utan att tränga sig på.

Här gör han det med både nyskrivna och gamla låtar och han tycks alltid ha valt den mjuka vägen för att övertyga oss om sina slutsatser. När han plockar in en låt som han inte har skrivit själv blir det Woody Guthries ”Pretty Boy Floyd”, som handlar om att stjäla från de rika och ge till de fattiga.

Jag är glad att jag äntligen har upptäckt Dana Cooper.

/Rune Häger