Recension
Dixie Chicks
Taking the Long Way
(Columbia)

Dixie Chicks bästa producenter är Steve Fishell (»Shouldn’t a Told You hat«), Lloyd Maines (»Home«) och gruppen själv (»Thank Heavens for Dale Evans«, »Little ol’ Cowgirl« och samarbetet med Maines på »Home«). När Dixie Chicks lejer Rick Rubin för att producera nya skivan »Taking the Long Way«, är det ett smart kommersiellt drag. Han visar sin lyhördhet för artisten han producerar, ungefär som Don Was men till skillnad från Daniel Kladdois, eller om det var Kitschois, som bland annat infantiliserat en skiva med Willie Nelson å det grövsta. Men det innebär också att skivan bara tillförs ett gångbart namn, en garanti för att Dixie Chicks behåller sitt grepp om en bredare publik. Ty det låter som Dixie Chicks brukar låta, tack och lov.

En del i den strategin är också att hålla liv i den politiska skandal som gruppen väckte när sångerskan Natalie Maines under upptrappningen inför Irakkriget vid en konsert i London sa att Dixie Chicks skäms för att komma från samma stat som president Bush. Kampanjen som följde var eländig, och dess genomslagskraft visar nackdelen med nätet och de usla bloggarna; det räckte med några dussin reaktionära bloggare, sajter och talk show-värdar, de flesta lika ointresseade av countrymusik som den ideologiska överklass som slöt gruppen till sin famn, för att iscensätta en exempellös bojkottkampanj med verksbränning och annan hetspropaganda. Då avslöjade sig även den annars så vältalige populisten Bruce Springsteen som en fegis; det dröjde flera veckor innan han försvarade Dixie Chicks åsikts- och yttrandefrihet, alltså konstitutionen.

Men för att få rimlig proportion på frågan: Natalie Maines utalande speglade en utbredd attityd hos Texas liberaler; det hade varit originellare om hon sagt att familjen Bush faktiskt kommer från Maine och representerar precis samma typ av östkustsk överklass som opportunisten John Kerry.

Men det gäller att hålla liv i striden. Det sker i »Not Ready to Make Nice«, en sång som sedan länge väckt ideologiska våtdrömmar hos rockskribenterna. Men sången är tvetydig. Den kan även relateras till tough girls-attityden på »Fly«, Dixie Chicks minst lyckade skiva, deras skilsmässoskiva som Emily Robison sa i en intervju för tre år sedan (SvD 14 april, 2003); Natalie Maines och Martie Maguire, eller Seidel som hon hette i sitt första äktenskap, hade just skilt sig och ville båda ge igen på det skapelseordningens blindskott som heter män. Men samtidigt pendlar sången mellan nedtonade verser och en kraftfull refräng på ett sätt som påminner om Faith Hills pop/country-integrerade balladestetik. Fast Faith Hill gör det bättre.

Den andra sången som mer påminner om »Fly« än om mästerverket »Home« är Small Town America-uppgörelsen »Lubbock or Leave It« (det var Butch Hancock som myntade stridsropet, har jag för mig). Texten är spetsig i sina attacker mot regional chauvinism, småstadens inskränkthet och religiös fundamentalism, men samtidigt är det rockabilly-inspirerade arrangemanget riktigt sunkigt med brölig sång (Natalie Maines som sämst) och primitiva gitarrfigurer. Fast Emily Robisons banjo räddar det hela från att helt fastna i den tungbröliga smeten.

Men i övrigt är det bra. Även om jag anser att Laura Lynch på många sätt var en bättre Dixie Chicks-sångerska än Natalie Maines, sätter den senare en prägel på gruppens uttryck som förstärker det progressiva tänkande som systrarna Robison och Maguire står för. Trots allt är de gruppens hjärnor, och de har genomfört en konsekvent och konstnärligt radikal integration av bluegrass, western swing och mainstreamcountry som saknar motstycke i countrymusikens historia. När Natalie Maines tonar ner på sitt vokala utspel och musiken får en chans att andas, när stämsången, Martie Maguires fiddle och Emily Robisons banjo och dobro får större utrymme i ljudbilden, då blir resultatet precis så skimrande och oumbärligt som blott Dixie Chicks kan vara. Det sker i sånger som »Silent House«, »The Long Way Around« och »I Hope« med dess lätt funkindränkta gospelprägel. Den senare blir också ett anthem där countrygospeln möter det afrikanska-amerikanska arvet och den klassiska amerikanska liberalismens dröm om universellt broderskap. Och då visar också Natalie Maines en nyanseringsförmåga, som speglar en genuin vokal genialitet.

Då visar också Dixie Chicks att de är den ledande gruppen i de senaste tjugofem årens country och en av de musikaliskt mest progressiva grupper som countrytraditionen skådat.

/Magnus Eriksson