Recension
Perkins, Dudley
Expressions (2012 a.u.)
(Stones Throw/PIAS)

»Whatever it takes to make that body move«.

Är det här den sista striden kommer att stå? Här på gränslinjen mellan de som förespråkar rytmbaserade musikgenrer och de som förfäktar melodiernas gudomlighet. Jag tror det. Det kommer att bli ett blodigt slag. Många döda på bägge sidor. Och allt till ingen nytta. Vilket sanslöst slöseri med mänskligt liv.

Vi ska väl egentligen inte skriva om hiphop här. Varför vet jag inte. Kanske för att vi är för gamla för det där jobbiga dunka-dunka:t? Eller för att de bara sjunger om knark och knull och vi blir så trötta av sex och samlag? Eller för att hiphopen har blivit så bottenlöst usel bara de senaste två tre åren?

Dudley Perkins kallade sig Declaime när han gjorde mer regelrätt hiphop i millennieskarven. Det var aldrig särskilt spännande. Men sedan bytte han tillbaka till sitt födelsenamn, flyttade målstolparna sent en natt och har därefter sysslat med filosofiska grubblerier tonsatta till knarrig fonk.

Och som alla fångstmän vet: funken är fina fisken.

2003 kom debuten i den här nyskapelsen: plattan hette A Lil' Light och var årets bästa med råge. Madlib – legendarisk men kanske aningen överskattad västkustproducent – hade gjort sitt skarpaste arbete. Musiken som kom mot en var schmutsfunk, för att hitta på ett eget ord som låter som, typ, jiddisch. Texterna var som små ordspråk; talesätt nerdestillerade från långa textstycken. Det som återstod och som Dudley sjöng med sin spruckna och halvrisiga röst gick att tejpa upp på väggen och ha som livsmål.

Det här är den nya plattan, den kom för någon vecka sedan och den är fanimej nästan lika bra som debuten.

Låtarna då och nu har ett svårtytt stråk av melankoli och vemod. Men det är inte sorg; är bara den allestädes närvarande känslan av livet som susar förbi och man måste hitta sin plats och hur ska det gå om kärleken inte bär och.

Det är musik för livet; ad hoc. Det är bikt. Det är den där stunden just innan man öppnar dörren och stiger över ens älskades tröskel.

»Do you know the way to my home? / See, I’m lost and I’m all alone«.

Jag har aldrig intervjuat honom – han kom fram precis när jag höll på att avveckla min hiphoptidskrift – men har en gång pratat med Madlibs brorsa. Han kallar sig Oh No och är också producent; och kommer från samma stad som Dudley, Madlib och hela det där fyndiga Stones Throw-gänget. Lilla Oxnard på västkusten. Oh No promenerade genom sin hemstad under vår intervju. Det blåste mycket. Jag frågade honom om Dudley. Han sa: »han har varit galen så länge jag kan minnas«.

»If you fake the funk your nose will grow«. Bootsy, tror jag. På den tiden när han bar stjärnglasögon, knallgul hallickkostym och platådojor modell bonanza. Dudleys näsa är precis lika lång som den var när han började funka.

Q: Är detta rotmusik?
A: Definiera 'rotmusik'.
Q: Musik som hämtar näring och kraft ur rötterna, ur de klassiska amerikanska musikgenrerna; blues, jazz och folk. Så: är detta rotmusik?
A: Ja!

Det står inte mycket i den knapphändiga bookleten, men det står: »These songs cure colds. They’re good for you«.

Jag förstår faktiskt inte hur man inte älskar det här. Det har inget att göra med rytm kontra melodi, har inget att göra med huruvida det gränsar mot funk, hiphop, soul eller andra musikstilar som man kanske tycker verkar jiddriga. Det här är bara självklar musik; på samma sätt som exempelvis Townes van Zandts sånger känns hämtade från himlen snarare än hopsnickrade vid ett rangligt köksbord; på samma sätt som ljudet som kommer ur Coltranes saxofon omöjlig kan vara intränat, måste vara gudomligt nedskickat; på samma sätt som nu Dudley Perkins röst, texter och låtar möter oss med axiomatisk övertygelse.

/Tony Ernst