Recension
Keith, Toby
White Trash with Money
(Universal)

En av förra årets mest överraskande countryskivor var Toby Keiths »Honky Tonk University«. En av countrymediokratins främsta exponenter framträdde som högoktanig honky tonker. Toby Keiths nya »White Trash with Money« är också väl värd att lyssna på.

Som vanligt är perspektivet den trägne populistens, alltså countryns gängse politiska attityd. I »Ain’t No Right Way« ger Toby Keith en exposé över aktuella amerikanska problem. Flickan som skall föda: adoptera bort barnet eller behålla det; pappan som misshandlar sin son för att återföra honom till den »rätta« vägen; lagen som förbjuder bön i skolorna: »Right when we need prayer the most«.

Men Toby Keith visar också sin lekfulla sida, som i »Brand New Bow«, och klassiskt honky tonk-allvar i »Hell No«. Det finns ingen annan musikform där ett bortglömt »anniversary« skapar sådan laddning, på en gång innerlig och dramatiskt tillspetsad, som traditionsmedveten honky tonk. Toby Keith ger dessutom ett stilrent prov på countryns klassattityd i titelspåret, där de hunsade får revansch på fredagkvällen.

Jag gillar den tematiska spretigheten men önskar att den satt tydligare spår instrumentalt. Toby Keith har suveräna musiker bakom sig. Arrangemangen är nogsamt utmejslade med tunga melodilinjer på gitarren, sliriga dobrolicks, fräcka blåsinpass och läckra steelackord. Men allt fogas in i ett överordnat uttryck där inget får sticka ut. Blott en pajas (eller en rockskribent) kritiserar musiken, för att den är för bra. Så jag nöjer mig med att beklaga bristen i balans mellan Toby Keiths fårade röst och en inramning som blir alltför rätlinjig, både i förhållande till sångaren och de enskilda musikerinsatserna. Ser vi till förtjänsterna, har Toby Keith på nytt övertygat som populist och honky tonker.

/Magnus Eriksson