Recension
Simon, Paul
Surprise
(Warner)

Kombinationen Brian Eno och Paul Simon är inte det första musikaliska samarbete att förutse. Men Paul Simon har experimenterat vilt de senast decennierna. På skivan “Graceland” med sydafrikanska musiker, med brasiliansk musik på ”Rhythm of the saints” och med Nobelprisbelönade författaren Derek Walcott på ”Songs from The Capeman”. En musikal om New York-mördaren Salvador Agron från Puerto Rico som på 50-talet gick under namnet The Capeman. Walcott gjorde texterna och boken och Paul Simon stod för musiken. Med Rubén Blade och Marc Anthony i rollerna blev den ett formidabelt misslyckande på Broadway.

Nya ”Surprise” är Simons tionde soloplatta och det första sedan ”You‘re the one” från 2000. Fler än jag undrade nog över hur det
skulle gå när avantgarde möter snäll traditionell singer-songwriter. Men skrapar man lite på ytan så finns experimentlustan hos de båda och Enos ljudlandskap passar som fond till Simons finurligt neurotiska melodier. Eno har faktiskt också erfarenhet av melodiradio-musik, både som medlem i Roxy Music och som producent åt U2.

Så när man tagit sig förbi ”Surprise” största överraskning och accepterar att Brian Eno och Paul Simon är match made in heaven träder en stark och unik platta fram. Eno och Simon har också skrivit tre låtar tillsammans och Enos fluffiga ljud följer Simon lyhört över alla elva spåren. Herbie Hancock gör ett inhopp på ”Wartime prayers” och spelar klassiskt jazzpiano och blir ett tredje oväntat inslag.

Simon sätter karaktär på Enos ofta lite konturlösa ljudbilder och Eno ger Simon en ny nödvändigt kick. För mest av allt låter det Paul Simon i en ny snygg kostym.

/Anders Sundin

Lyssna på Spotify