Recension
Rusty Flores
Rusty Flores
(A West Side Fabrication)

Ben. Det var ett bra alternativcountryband, det. Daniel Frank och Andreas Ejnarssons lilla combo släppte två jättefina och sorgligt bortglömda plattor på Ramblin’ Records runt milleniumskiftet, men trots goda recensioner försvann bandet ganska snabbt från radarn. Trist, för Ben kunde, om de fått lite tid på sig mycket väl ha varit lika stora som bröderna Kjellvander är idag.

Men hoppet är inte ute. Frank och Ejnarsson (och visst, Jonas Andersson var också med) har visserligen inte återupplivat sitt gamla band, men de har ett nytt projekt ihop, Rusty Flores, som med råge tar vid där Ben lämnade oss. Därmed inte sagt att Ben och Rusty Flores låter lika. Det enda som egentligen binder samman banden är Daniel och Andreas karakteristiska röster, och att det fortfarande finns gott om kvaliteter i låtskrivandet.

Och även om de fortfarande sjunger med kraftig amerikansk accent har altcountry- och Neil Young-vibbarna fått ge vika för ett öppnare, vågar jag säga mognare, sound. För där Ben ibland kunde kännas lite tungfotade och buttert introverta är Rusty Flores livligare och mer lättillgängliga. Det känns helt enkelt fräschare och mer uppdaterat.

Framför allt på den magnifika singeln »River To Water« -som jag när jag hörde den på radion trodde var The Fine Arts Showcase – som drivs av en smittsam popmelodi i klass med Isolation Years och en refräng som aldrig slutar att leka. Det är modern svensk popmusik av allra finaste märke.

Bandet har också tagit vara på studions möjligheter. Det låter inte ”producerat” i den bemärkelsen att låtarna hamnar i skymundan, men det finns en subtil detaljrikedom som är mycket tilltalande. Små, små punkter accentueras, det må vara ett klockspel, en cello, en banjo, eller på ett par ställe faktiskt elektronik; alla gör de sitt till för att skapa en oerhört snygg, men aldrig tillrättalagd ljudupplevelse.

Framför allt är det tydligt på »The Gravity«, »Bomb The Cabaret« och »Mantralux«, med grymt snygga staduimrockgitarrer smakfullt placerade i den närmast lo fi-baserade omgivningen. Och »Teardrop« är bara så fin att man håller på att gå av.

Texterna fattar jag inte så mycket av, men det spelar inte så stor roll, de finns nog där mest för att skapa stämningar, vilket de för det mesta lyckas med. Men det finns också några låtar jag inte riktigt förstår. »Brother I Know« är nog spännande som ljudexperiment, men där känns det som om de där detaljerna jag talade om innan inte riktigt lyckas hitta sin plats i sammanhanget.

Nåväl, det där är petitesser. För Rusty Flores, det är ett bra rockband, det.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify