Recension
Cash, Johnny
Personal File
(Columbia/Legacy)

En av Johnny Cashs bästa perioder inföll ett par veckor i juli 1973. Just det året var annars ett mellanår när Cash tappade sin inspiration från åren just innan och suveräna skivor som »Hello, I’m Johnny Cash«, »Man in Black«, »The Johnny Cash Show« och en del andra, ungefär lika glömda.

1973 kom i stället Johnny Cashs salvelsefulla gospelskiva, eller snarare gospeldokumentation, »Gospel Road«. Så ser bilden ut, om vi bara ser till de utgivna albumen. Men så dyker dubbel-cdn »Personal File« upp, med fyrtionio spår: samtliga outgivna, samtliga avskalade soloinspelningar, samtliga inspelade på hemmaplan i studion »House of Cash«, de flesta inspelade några magiska veckor i juli 1973.

Skivorna är tematiskt och materialmässigt ordnade. Den första innehåller gamla countrysånger och folkballader, alltifrån brittiska folksånger via Cindy Walker, Carter Family, Louvin Brothers, Johnny Horton och Lefty Frizzell till då mer samtida mästerverk som John Prines »Paradise« och Doug Kershaws sing-along »Louisina Man«, som så här trettiofem år senare får sitt existensberättigande. Den andra skivan rymmer gospels, bortåt hälften skrivna av Johnny Cash själv under dessa dubbelt inspirerade ögonblick, däribland den vackra »Over the Hill (We’ll Be Home)«, som Connie Smith framför så fint på John Carter Cashs projekt »Voice of the Spirit«. Men vi får också utsökta tolkningar av klassiker som »Farther Along«, »In the Sweet Bye and Bye« och »Life’s Railway to Heaven«, den senare inspelad så sent som 1982.

Och allt bidrar till två och en halv timmes oförfalskad och naket innerlig magi. Johnny Cash med sin röst och en gitarr, det räcker. Och utgåvan borde komma som en uppenbarelse för det uppväxande släkte och alla yrvakna rockskribenter som tror att »American Recordings« skapades ex nihilo, av Rick Rubins trollspö allena.

/Magnus Eriksson