Recension
Tiny Harvest
Time For Departure
(Mago Entertainment)

Peter Glyt är ett välkänt namn i sydöstra Sveriges musikkretsar. Dels genom sitt universalmusikprojekt Fräcka Orkestern, dels genom sina fem soloplattor (med bland annat hiten Om Prinsessan Vill Ha Mig), några krogshower och ett sinnesjukt stort antal spelningar. Men det är låtskrivare han i första hand är, och i det nya projektet Tiny Harvest är det Glyt som står för text och musik, medan fyndet Nina Andersson står för sången.

»Time For Departure« är oklanderligt snygg platta, en soft singersongwriter/countrydröm som gjord för sena kvällar på P4. Låtarna är välskrivna, soundet och musikerinsatserna felfria och Anderssons röst är det prefekta komplementet. Allt är kort sagt jämnbra. Och jämntjockt. För det finns ett litet problem med Tiny Harvests debut, och vi ska se om jag lyckas reda ut vad jag menar.

Jag har inte alls något emot snygga produktioner, snygga låtar och snygg sång. Tvärtom, det kan vara det bästa som finns. Inte heller tycker jag att det måste finnas ”vassa kanter” i musiken, även om det vid vissa tillfällen, och på vissa skivor, kan behövas.

»Time For Departure« låter som sagt toppen och det finns ingenting att egentligen klaga på rent teoretiskt, eller musikaliskt. Men, och det är ju det som är kärnpunkten, det finns heller ingenting som lyfter den över det där förargliga begreppet ”vanlig”. Jag hade verkligen velat älska Tiny Harvest. Jag hade velat älska det därför att det är älskvärd musik, gjord med känsla för genren och en sångerska som med precis exakt avvägning framför Glyts välskapta kompositioner.

Det är väldigt lätt att tycka om Tiny Harvests musik, men desto svårare att passionerat förälska sig iden. Den är, i brist på bättre uttryck, lite för vanlig.

Det finns hundratals artister i samma genre som kanske är sämre på att sjunga, som inte skriver lika genomarbetade låtar, men som ändå sätter djupare avtryck genom att blotta sig och sin personlighet i sin musik. jag tror det är det jag hela tiden väntar på när jag lyssnar på »Time For Departure«; att jag plötsligt ska få en inblick i vilka Glyt och Andersson egentligen är, eller vilka dom vill vara när de kallar sig Tiny Harvest. Men det händer aldrig.

Alltså, »Time For Departure« är en trea av fem möjliga. Den är bra, men den är inte fantastisk. Jag tycker om den, men jag kan aldrig älska den. Men det kanske du kan. Testa, vetja.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify