Recension
Blandade Artister
Voice of the Spirit: The Gospel of the South
(Dualtone)

Förra året sammanställde John Carter Cash två pietetsfulla samlingar med sin mor, June Carter Cash. »Church in the Wildwood« rymde enbart white gospel, medan »Ring of Fire« bjöd på både andlig och värdslig kost. Att duetten med maken Johnny i »Far Side Banks of Jordan« var med på båda skivorna, liksom ytterligare något spår, gjorde inte så mycket.
John Carter Cash fortsätter på det andliga spåret med den underbara samlingen »Voice of the Spirit«. Tanken var att skivan skulle ägnas den appalachiska gospeln, men projektet vidgades med bland annat en del afrikansk-afrikanska inslag. Och allt är fantastiskt bra.

Mac Wiseman öppnar med »By the Side of the Road«. Han sjunger med obruten stämma, Bryan Sutton kompar på gitarr och Jesse McReynolds (tyvärr stavas båda namnen fel på omslaget) mandolin klingar som en lovsång. Sedan hör vi en sjukdomsmärkt Johnny Cash i »Uncloudy Day«, med stadigt gitarrkomp från Marty Stuart och far och son Skruggs. När Billie Holiday, Charlie Parker och Hank Williams spelade in med ena foten i graven, var projekten tvivelaktiga, men Johnny Cashs sista inspelningar rymmer en absolut trovärdighet, både musikaliskt och existentiellt. Och så Mavis Staples kompad av Marty Stuart. Och Connie Smith i ett utsökt framförande av »Over the Next Hill We’ll Be Home« med pianospel som hämtat direkt från kapellet på kullen. Sedan mer bluegrass, först Earl och Randy Skruggs, sedan Del och Ronnie McCoury. Och så The Mighty Clouds of Joy. Och så vidare, ni ser bilden: en väl avvägd blandning av andlig musik med integritet och stadig förankring i olika sydstatstraditioner.

Låt mig bara notera att Rodney Crowells version av Washington Phillips »Denomination Blues« ligger nära Ry Cooders tolkning på »Into the Purple Valley«, att Laura Cash och Larry Gatlin (jodå) gör en innerlig version av »Diamonds in the Rough« och att Vince Gills avslutande »What Are They Doing in Heaven Today« visar sångaren och gitarristen Gill från sådana sidor som han med viss kommersiell framgång alltför ofta lyckats dölja; Tom Britts lätt sluddriga slide förstärker intrycket. Vi tar honnörsorden igen: underbar, fantastisk, absolut trovärdighet, utsökt, integritet, innerlig. Just så.

/Magnus Eriksson