Rootsy logo  
Rootsy logo

Recension
Nordenstam, Emma
Varje flickas dröm
(Vesper Records)

»Jag vill här framhålla att det inte är snobbism som gör att jag ogärna läser modern svensk prosa«, skriver Stig Larsson i den nyutkomna samlingen Artiklar 1975-2004 apropå en roman av Willy Kyrklund. Artikeln är visserligen skriven i november 1988, men går fortfarande att applicera på svensk romankonst, det är jag säker på.

Jag skulle vilja säga samma sak om modern svensk populärmusik. Jag får den här nya plattan med posten av vår redaktör. Jag hade ingen aning om att Stina hade en syster som också gjorde musik. Men det här är hennes tredje album; så upplyser mig den medföljande biografin. Innan jag lyssnar så funderar jag på det här med svensk musik och varför jag inte så gärna lyssnar. Jag gör jag en avskild snabbenkät i hemmet: hur många inhemska plattor som kan mäta sig med det bästa från USA har jag lyssnat på de senaste fem tio åren? Hur många har jag tagit hela vägen in i hjärtat? Hur många?

Jag räknar till sju åtta stycken. Lundells Xavante, Kjellvanders Faya, José Gonzalez debut häromåret, Organism XII:s första kassett, Stina Nordenstams Dynamite, Radio Depts Lesser Matters, PH3:s debut som jag recenserade här på Rootsy ifjol och kanske Helt Offs första platta. Fler är det nog tyvärr inte. Detta gäller bara fullängdare. Räknar man med singlar och enstaka låtar så blir det några fler.

Nåväl, över till den aktuella skivan. Emma gör musik i samma anda som gamla Tant Strul på tiden det begav sig, skulle jag vilja vara så fräck att påstå. När Tant Strul var bra och dåliga på samma gång. Ärliga och sanna så att man rös i själen, så nära pekoralets gräns att det svartnade för ögonen. Varje flickas dröm bär på samma förvånansvärt märkvärdiga tro på att den egna lite skeva poesin bär. Samma aviga referensramar och en svårtydd längtan efter frihet. Jag plockar fram min gamla Amason på vinyl och lyssnar på titelspåret och vidare; O store Gud, så många gånger jag lyssnade på den plattan och hämtade kraft och näring. I samma veva spelade de live på Stadt Hamburg, där jag jobbade ideellt. Jag fick bära Kajsas gitarr innan spelningen. Det river fortfarande i tonårsskinnet av minnet.

Mer Kajsa Grytt än storsyster Stina, alltså. Betydligt mer utåtriktat och teatraliskt; inte så introvert och svårgenomträngligt. Men lika starkt vemod; lika tydliga kval inför livets besvärligheter. Men där Stinas musik är ondskefull och manipulerande är Emmas lenare, lättare, luftigare. Det går att andas här.

Här finns dock svåra saker också. »Fjäril på fel planet« rör mig så att tårarna väller fram. Jag förstår den inte; men känner intuitivt att det är stor sorg i antågande. Den brinner. Jag känner igen mig i meningar som »jag längtar efter livet / jag rår inte för mig själv« utan att jag kan förklara. Sak samma med »Jag saknar dig«. Där rader som »jag ser dina tankar och blickar framför mig på morgnarna / och jag saknar dig« skär i det medicinerade försöket till ordning. Men så plötsligt: »Tåglåt«. En låt om att åka tåg: »jag står och gläder mig åt Västerås och Lycksele och Flen«. En andningspaus i allt det svåra. Precis som livet, goddamit. Det är elände och pina och alla misstag man gjort och de svåra valen som jagar en i decennier, sekler men så plötsligt en kyss, ett barn som vinkar, en sol på en himmel.

Jag tycker, lite oväntat, att det här är bra.

I den där recensionen av Kyrklund av Stig Larsson som jag refererade till i början av den här vimsiga artikeln så kommer Larsson fram till att »när man läser tar man alltid del av en viss inställning«. I detta har han rätt. Han konkluderar sedan med lika delar cynism och allvar att »därför ska man välja sina böcker lika noggrant som man väljer samlagspartner«.

Jag tycker att det här är en förvånansvärt fin platta. Det trodde jag inte. Emma rider inte på Stinas rygg. Hon är helt sin egen artist. Har skapat, liksom mejslat ut, ett helt eget universum där allting känns naturligt, även ord som »pappdockor«, »gryning« och »upptäcksfärd«. Jag talar fortfarande i helt teoretiska termer så att ingen missförstår eller börjar yla om manschauvinistisk depravering. Det där med samlagspartner, då. Det är inte många svenska (musikaliska) sådana som man aktivt valt de senaste åren. Är Emma en contender? Inte riktigt. Men jag vill gärna lära känna bättre. Kanske fika eller en bio? Sen får vi se om det bär?

/Tony Ernst


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.