Recension
Ahlström, Håkan
En Helt Vanlig Man - Håkan Ahlströms Bästa Sånger 1981-2005
(Lovande Projekt)

Vissa människor kommer in i ens liv vid precis rätt tidpunkt. För mig var Håkan Ahlström en av dessa människor. På kort tid kom vi varandra väldigt nära och lika plötsligt som vi blev vänner, lika plötsligt slets han bort från mig, från sin familj och från detta livet. Det är inte bara orättvist och sorgligt, det är helt enkelt för jävligt.

Jag har länge försökt skriva något om Håkan, till Håkan, om vad han betytt för mig och hur han berört mitt och så många andras liv, men jag har inte kunnat. Även om jag inte kände Håkan utan och innan är jag säker på att han inte skulle vilja höra något sentimentalt dravel, eller några överdrivna artist-som-är-bortgången-får-återupprättelse-hyllningar. Ändå är det när jag lyssnar på hans samlade sånger det kommer över mig: jag måste skriva någonting.

Egentligen är det kanske inte rätt att jag recenserar den här skivan. Jag kände Håkan, jag har hört honom berätta om de här sångerna, fan, jag har till och med varit med och skrivit en av dom. Men det hjälps inte, för först och främst är och förblir jag ett fan av Håkans musik.

Håkan anställde mig på Digfi en gång i tiden, ett av mina första betalda skrivjobb. Vi märkte snart att vi hade samma musiksmak, samma syn på livet och, gud förbjude, samma typ av humor. Håkan lyssnade på lite grejer jag spelat in genom åren, var uppmuntrande och kritisk om vartannat på ett varmt pedagogiskt sätt, och föreslog att vi skulle skriva lite ihop.

Skrivarstunderna ute vid Håkan och Lottas stuga på Wärmdö, grillad entrecote, Håkans franska favoritvin, George Jones på stereon, solen som sakta gick ner över den slumrande skärgården och livsviktiga diskussioner om varför Paul McCartneys första platta är så underskattad; det är dom bilderna som jag ser när jag tänker på Håkan eller hör hans sånger.

Jag förstod på den tiden inte riktigt vilken stor låtskrivare han var. Vi lyssnade på hans soloplatta ”Elvis, Hallelujah Och Hurra” och han berättade om inspelningen, om hur han fick sin gamla idol Marty Wilson-Piper att producera och om hur han åkt till Paris och supit upp hela förskottet från sitt förlag.

När jag nu lyssnar förstår jag hur mycket av sig själv Håkan gömt i sina sånger. De är så klart personliga även på ett, well, ytligt plan, men har man haft förmånen att träffa och lära känna Håkan finns där ett djup som är lika gripande som imponerande.

Tydligast blir det i ”En Helt Vanlig Man”, som är en av de bästa sånger som någonsin spelats in på det svenska språket. Texten är så enkel, så rak, och så fantastiskt jävla genialt träffande att man nästan missar det till en början. Håkan sjunger lite lojt och framför texten nästan nonchalant apropå, men det är också där styrkan ligger. En helt vanlig man som sjunger om sitt liv och får oss andra att inse att ibland är det faktiskt det enda man behöver vara.

Det är kul att höra Ex Pop, Håkans första riktiga band, igen. ”Galen Militär” är väl inte den bästa låt han skrivit, men utan den hade inte den här samlingen känts komplett. Låtarna från Traste Lindéns Kvintett är precis så skojiga som man minns dem, och Valar Och Delfiner-singeln ”Hur Mår Henry?” är alldeles lysande både till text och musik.

Men det är låtarna från ”Elvis, Hallelujah Och Hurra” som är mest relevanta. Som jag har lyssnat på dem, både innan och efter Håkans bortgång. Inte av sentimentalitet eller saknad, utan helt enkelt därför att de är så satans bra. Jag blir varm om hjärtat när jag hör ”Vad Världen Vill Ha”, ”När Jag Blundar Och Vänder Mig Om” och ”Jorden Snurrar” och världen ter sig plötsligt ljusare och mer förståelig. Vackra melodier, stilfullt subtila texter och så Håkans varma, inbjudande röst – jag kan inte för mitt liv förstå hur man inte skulle kunna fångas av de här sångerna.

Nu kanske ni som orkat läsa ända hit tycker att den här texten bara är sentimentalt dravel, en överdriven artist-som-är-bortgången-får-återupprättelse-hyllning, självupptaget skryt eller helt enkelt bara jäv. Det skiter jag i. Om jag kan få en enda person att köpa den här skivan, eller upptäcka Håkans musik är det värt det.

Och trots att jag skriver det här lika mycket för min egen skull som för Håkans, hoppas jag att både ni och han förstår att det är det enda sätt jag vet för att visa min uppskattning, respekt och aktning för Håkan Ahlström – en helt vanlig, men ändå högst ovanlig man.

/Ola Karlsson