Recension
Casal, Neal
No Wish To Reminisce
(Fargo)

Just när man trodde att Neal Casal inte kunde bli tråkigare slår han till med »No Wish To Reminisce«. Han har visserligen rört sig bort från den countryklingande singersongwriterfälla han ugglat i alltför länge, och öppnat upp sitt sound för både skör Byrds-pop och alternativrock. Men vad gör det så länge låtarna är sådana bedövande ointressanta missfoster?

Neal Casal är en av de trevligaste artister jag någonsin intervjuat. Rolig, initerad, verbalt orädd och cool. Kort sagt allt det han inte är på skiva. Senast jag pratade med honom var inför släppet av ”Hazy Malaze”, debutskivan från hans hobbygrupp som bär samma namn. Då sa han så här: ”jag var bara så less på den där alt.country/singer/songwriter-skiten. Eller rättare, jag var nog mest trött på att höra mig själv sjunga samma gamla självömkande, melankoliska gnäll. Nu vill jag bara ha kul, sjunga om rock’n’roll, om sprit och om att knulla.”

Och det gjorde han också i Hazy Malaze, som stundtals var riktigt bra. På »No Wish To Reminisce« har han visserligen lämnat den akustiska ljudbilden bakom sig, men på låtskrivarplanet är det som om det löst svängande groove, och den ettriga gitarr som broderade coolt loja blues- och soulmönster i förgrunden i Hazy Malazes musik aldrig hade hänt. Han är nu tillbaka på ruta ett, eller, om det finns en ruta innan den, så är det där han står, outside looking in.

Casal är en av få artister i sin genre som alltid sålt hyfsat med plattor, framför allt i Frankrike och mellaneuropa, och för mig är det fullständigt obegripligt. Jag minns med fasa hur jag 1995 köpte hans vid tidpunkten hajpade debut ”Fade Away Diamond Time” och hamnade i en av leda orsakad koma redan efter en låt. Varför jag sedan har alla hans plattor sedan dess är ännu ett av livets stora mysterier (förutom det där minialbumet han gjorde ihop med Shannon McNally som stundtals är riktigt, riktigt bra).

För låtarna följer alltid, alltid samma mönster; midtempo, endimensionella melodier, lite trötta countrylicks och så Casals fina, men ack så sövande röst, berövad på allt vad passion och originalitet heter. Det finns inte en enda låt med Neal Casal jag skulle kunna nynna på om det så hängde på mitt liv. Detta nya album ändrar, trots en del goda ansatser inget av detta.


Jag har verkligen ingen lust att minnas »No Wish To Reminisce«, än mindre att någonsin lyssna på den igen.

/Ola Karlsson