Recension
Kauffman, Seth
Ting
(High Tone/Rootsy)

Först en tillkännagivelse: jag tycker att det blir problematiskt när jag ska recensera skivor här på internetsajten Rootsy som skivbolaget Rootsy antingen ger ut eller distribuerar. Det här är första gången jag försöker mig på det; men jag känner att jag har problem; går och våndas. Har ni följt debatten initierad av Björn af Kleen i Sydsvenskan om Andres Lokkos Levis-spons? Då förstår ni vad jag menar.

Det handlar om journalisten och den eviga frågan om villkorslös objektivitet. Går det att behålla något som kan tillskrivas som objektivitet när man tar emot gåvor av dem som man är satta att bevaka? Who watches the watchmen, liksom. Och hur blir det när man går ett steg längre ut i mörkaste mörkret och lär känna skivbolagsrepresentanterna eller artisterna som man skriver om?

Det går att göra det lätt för sig: man kan helt strunta i att skriva om plattan. Det är att smyga ut via bakvägen när ingen tittar, jag vet. Men jag har använt mig av det vid några tillfällen. Man har gillat en artist länge, sen så träffar man och intervjuar honom eller henne, kanske lär man känna varandra, hookar på några gratisspritfester, lär känna nästan på riktigt, så kommer plötsligt en usel platta som man borde recensera och motorsågskapa. Men man kan inte. Jag har vid åtminstone två tillfällen tagit den enkla vägen ut. Fegt, men kanske också mänskligt.

Jag drar inte in någon av de andra skribenterna i de här funderingarna. De klarar säkert balansgången utan att integriteten krackelerar. Det här är helt mina egna tillkortakommanden. Jag tycker det är svårt. Och jag upplever det som att jag – de gånger jag verkligen försökt – är hård i överkant enkom för att bevisa att jag inte låter mig påverkas. Det är – i alla fall i fallet Tony Ernst – ingen fördel för artisten att känna recensenten; snarare ett minus. Man bedöms efter hårdare mall.

Nu borde det inte vara samma sak här. Det är inte precis så att mina recensioner betalar amorteringarna på huset. Jo, Rootsys andlige ledare och store hövding, Håkan, är en snäll påg och det är kul att det dimper ner skivor i brevlådan då och då, men man blir inte fet på att synas här. Alltså borde de moraliska kvalen inte vara lika tydliga. Det är de inte heller; men de finns där, jag kan se dem i ögonvrån.

Jag noterar, via Rootsys utmärkta sökfunktioner, att jag har skrivit arton recensioner här på sidan. Lite magert, kan tyckas. Nåja; det här är den tjugonde. Den nittonde ligger i pipelinen och väntar. Well, av dessa tjugo så är – om jag gör en snabb betygsgeneralisering – fem stycken av sorten bra eller bättre, nio stycken godkända och sex stycken underkända. Det är ändå förvånansvärt jämnt utkristalliserat; speciellt på en sajt där man hellre skriver om det man gillar och ignorerar skitet än bevakar allt som kommer ut.

Gud vad jag gaggar. Mest är det här en monolog för att själv komma underfund med hur jag ska förhålla mig. Ni behöver inte lyssna. Scrolla utan rädsla för repressalier ner till nästnästa stycke där själva recensionen och utlåtandet av Seth Kauffmans debutalbum Ting (distribuerat av Rootsy) utlovas. Under tiden skriver jag några sista rader om svårigheten att behålla sig objektiv när man matas med gratisprodukter.

Det viktigaste är nog ändå att man känner kärlek inför det man skriver. Utan kärlek ingen god text. Jag minns när jag gjorde min egen hiphoptidskrift – Gidappa! – där vi till största delen bara bevakade det vi gillade. Det vi inte tyckte om ignorerade vi. Lite grand som här på Rootsy. Fast här måste vi dessutom skriva om Van Morrisons nya, oavsett om den nu är definitionen av ”total pömsighet”. Det har nyhetsvärde; det är rootsmusik; det är en artist som måste följas upp. Då återstår en sak till som vi måste skriva om: de plattor som Rootsy ger ut. Och här kommer den i mina ögon svåraste balansgången. Hur gör man? Jag har inte haft lust till det innan; jag har tagit den feges bakväg. För allt Rootsy ger ut är ju inte bra: Willy Clay-plattan tyckte exempelvis jag var trist. Å andra sidan är somt otroligt bra: Andi Almqvists album är magnifikt. Ja, jag vet att det här inte leder någon vart. Jag ville bara göra er uppmärksamma på min egen tveksamhet. Nu börjar filmen.

Seth Kauffman är en rolig liten figur. Han har fånig hatt och svetsglasögon. Alla låtar på Ting är skrivna, producerade, inspelade och spelade av Seth själv. Han trakterar gitarr, violin, tamburin, maraccas, piano, trummor, munspel och lamadjurstånaglar. Den senaste jag hörde som spelade fler instrument på en skiva var väl Patrick Wolf. På egna hemsidan så kan man läsa att Seth kallar sin musik för »lo-fi North Carolina funk«; det är på något märkligt vis en helt igenom adekvat beskrivning av musiken samtidigt som det bara är ihåligt imageprat.

Ting är tretton låtar lågbudgetfest. Seth pratar på hemsidan om vikten av att ge sina låtar »fel« stil; att låta en blueslåt produceras som vore den en jazzsång etcetera. Något sådant tycker jag inte riktigt att jag kan höra. Alltihop låter som om det är inspelat under kudden i pojkrummet. Det är väl själva essensen av lo-fi, så det tar säkert Seth som en komplimang. Det ekar av Beck, när han var som mest sökande. En liten dos deltablues finns också; och något som kan liknas vid Jonathan Richman möter Talking Heads: en sorts kärlekssökande av intellektuell karaktär. Knasigt, fast knasigt på de rätta ställena.

Första gången jag lyssnar så avfärdar jag det direkt. Det låter fanimej ofärdigare än det som brukar komma ut ur Lou Barlows portastudio. Men efter några gånger så är det något som lockar till leenden och nya lyssningar. Kanske är det ett ärligt tilltal i botten? Kanske finns här en lust och en lek som vittnar om passion och inte bara tidsfördriv? Kanske är det lite kul som omväxling till en allt tråkigare värld?

Bäst tycker jag om inledningsspåret »Get Your Love Stole« som är sådär chosefritt genial att man letar efter mer kända artistnamn efter låttiteln. Men Seth har skrivit den själv. Också »Detroit Sunrise«, som har mer soul än blues i sig, driver mig att höja betyget. Det som började som en regelrätt sågning har nu artat sig till en snällt mittenbedömning. Fortfarande tycker jag att själva lo-fi estetiken blir enbart jobbig när den används i en sorts självändamål. Där måste finnas låtar i botten. Eller i alla fall låtskelett. Eller åtminstone tillstymmelse till idé. Det får inte bara vara ostämda gitarrer och kudde över sångmicken.

Jag vet inte hur jag ska göra: ska jag rekommendera er att skaffa Seth Kauffmans Ting? Efter varannan lyssning vill jag. Men efter varannan tröttnar jag och tycker att det ska krävas mer för att kvalitetsstämpeln ska fram. Jag velar fram och tillbaka. Kan inte bestämma mig.

/Tony Ernst