Recension
Fehling, Annika
Good for You: The Best of Annika Fehling
(Rootsy)

Skam till sägandes var jag inte medveten om Annika Fehling innan jag hörde hennes skiva »Happy on the Red«, som kom förra året. Desto större var min glädje, när jag insåg att skivan blott var en i en halvdussinet lång rad av till största delen egenproducerade och -utgivna album.

Och för dem som i likhet med mig var trögstartade är samlingen »Good for You« ytterst välkommen. Den rymmer två nyinspelade sånger, båda med Lasse Englund. »Good for You« är en intensiv sång med effektiv slide, livsbejakande sång, melodi och text. Den andra nyheten, »Seamless«, är mer stämningsladdad, mjukt innerlig i Annika Fehlings vädjande sång.

De nya sångerna inleder och avslutar samlingen. Däremellan får vi ett urval från Annika Fehlings tidigare skivor, däribland tre spår från »Happy on the Red«. Här finns inte ett svagt nummer. Den stilmässiga räckvidden speglar en oavbruten vitalitet. Även det tillrättalagda bidraget till den svenska melodifestivalen 1998, »När en stjärna faller«, med förprogrammerade rytmer och nertonad sång à la Eva Dahlgren, är bra; Annika Fehlings melodikänsla borgar för ett stycke suverän popmusik. Samma fina popkänsla präglar »Djupa vatten« från 1997.

Annars handlar det mest om en kvinnligt profilerad singer/songwriter-estetik, en i Sverige just nu saftigt överexploaterad genre. Men Annika Fehling har varit med länge, även om somliga av oss inte hade begripit det, och hennes sånger rymmer starka melodier och genomreflekterad lyrik. Dessutom är hon en mycket bra sångerska, med ett lågmält expressivt och tekniskt väl behärskat utspel.

Och trots den sammanhållna singer/songwriter-estetiken rymmer skivan stilmässig bredd. I »Berlin« får vi en karg stämningsbild, i »Here« en lekfull duett med Eva Hillered, medan sångerna från »Happy on the Red« visar den varmare sidan av Annika Fehlings musik. »Megaphone« är en av de effektivaste svenska låtarna jag hört på länge.

För elva år sedan gjorde Annika Fehling dessutom en jazzskiva med suveräna titeln »JazzFehlings«. Smakprovet från den, »To Life« med funkrytmer, läckert klarinettsolo och stilren sång, ger tveklöst mersmak.

I grunden är Annika Fehling en singer/songwriter, och en mycket bra sådan, men vilken stil hon är söker sig till övertygar hon. Kanske handlar det ytterst om hennes röst: stark och lågmält nertonad, intensiv och mjukt smygande. Motsatserna förenas i en högre syntes - och en oavbruten njutning för både öra, hjärta och hjärna.

/Magnus Eriksson