Recension
Horse Stories
Everyones A Photographer
(Loose Records)

Fladdrigt, ofokuserat och händelselöst. Om man är på negativt humör.

Spännande, subtilt och lättantändligt. Om man är på positivt humör.

Jag undrar hur många sådana här skivor jag har lyssnat på under min tid som yrkesverksam recensent. Tusen? Tiotusen? Skivor där man hittar en liten bit gott och en liten bit som är mindre bra. Skivor som klyver en mitt itu. Det är inte dåligt; det finns egentligen ingenting att gnälla över. Man hör att musikerna är duktiga, att de har lagt ner vederbörlig kärlek och tid. Man förstår varför bandet existerar. Men man ser också omedelbart att det saknas den sista gnuttan genialitet som hade lyft plattan och sångerna till den där berömda »nästa nivån«. Det kvittar liksom hur många gånger man spelar skivan: den blir aldrig så bra som musikerna i sina våtaste drömmar hoppas på. Den har aldrig Duluth, Minnesota som födelseort. Bara nån liknande håla i nån liknande stat som dock aldrig kommer att sättas på kartan på samma sätt.

Sådana här plattor är de allra svåraste att recensera. Urusla skivor finns det alltid en glädje i att såga sönder. Man ska inte underskatta hatet som drivkraft för den moderne musikkritikern. Och fantastiska plattor får man aldrig nog av; det är dem man lever för och av. Nej, det är mittenplattorna som är svårast. De som, om man nu också har ett betygssystem att ta hänsyn till, hamnar i kategorierna två eller tre plus, getingar, fyrar eller vad som nu är tecknet. Nu har ju lyckligtvis inte Sir Håkan något betygssystem på Rootsy. Men mitt svåra arbete kvarstår: att skapa en intressant text av en exakt medelmåttig skiva.

Jag noterar att bandet på sin hemsida har tapetserat förstasidan med alla goda betyg de fått för den här plattan. Det är fyror och femmor överlag. NME, som visserligen inte haft ett rätt de senaste femton åren, sätter 8 av 10 möjliga och kallar den »melancholy bliss«. Ha! De skulle inte känna igen melankolisk skönhet om den så bet dom i näsan.

Horse Stories har helt gått förbi mig. Jag hade inte hört talas om bandet innan den här skivan damp ner. De bildades i Los Angeles år 2000 när Australien-födde låtmakaren och sångaren Toby Burke mötte Clinton Stapleton, en trummis från Texas. Everyone’s A Photographer är deras tredje album. Idag är man en trio; mulitinstrumentalisten Beth Balmer är fullvärdig medlem. Dessutom har Toby Burke hunnit med ett soloalbum häromåret. Till den här plattan har han dock låst in sig i en lägenhet i London i två år i total ensamhet; allt för att få inspirationen att flöda. Han har bara lyckats sådär.

Det är sprött och svårmodigt. De enkla klara melodierna lyser med sin frånvaro. Ofta lutar det sig mot någon sorts psykedelika; låtarna flummar ut i tomma rymd. Några enstaka textrader stannar kvar: »Choose a life / Live it fast / There’s no future in the past«. Men lika många rinner likt every grain of sand genom fingrarna. De flesta låtarna minns jag ingenting av. Har jag lyssnat på den här plattan? Ja, det har jag. En låt biter sig nämligen fast. Hårt. Det svider i skinnet efteråt. Den heter »The Ten«, men ligger som nummer nio på albumet. Toby Burke är på hemväg efter en liten fest; flickvännen kör för han har druckit. Han är trött. Han nickar till. Oj, är vi redan hemma. »Come on in… you can’t sleep in this thing«. Sen ligger de tätt intill varandra. Och allt är en samvaro att längta efter. Melodin vaggar en till dröms: tänk om man finge ha det så! Bara för en endaste liten sekund! Livet är svårt; när det kunde vara så enkelt. Tack Toby Burke för att du kunde beskriva det.

/Tony Ernst