Recension
Hobotalk
Notes On Sunset
(Glitterhouse Records)

Inledningen är magnifik. Ett självklart komp med ljudmässigt framlyft akustisk gitarr och övergivet barpiano. Det ekar av tidiga Neil Young; när han var som mest avskalat akustisk under Harvest-perioden. Jo, det är lika bra; lika påtagligt, jag skulle vilja säga utstuderat, närvar ande. Mot slutet dyker det upp ett kort sublimt munspelssolo och chimären är fulländad. Det är en sjuttiotalsinspelning med en bortglömd hjälte från drogdimmorna i det stora landet i väster.

Låten heter »Little Light« och inleder skotska kvartetten Hobotalks andra fullängdare Notes On Sunset. Inspelningsåret är 2005. Plattan som här anmäls har alltså ingenting med vare sig sjuttiotalet eller USA att beskaffa. Ja, förutom att gruppens medlemmar antagligen är födda under detta decennium och att allt hos musiken hämtar sin näring, kraft och inspiration från Amerika.

Den drivande kraften bakom Hobotalk heter Marc Pilley; han skriver samtliga låtar och texter samt sjunger och spelar gitarr och piano. Han har dessutom producerat albumet och är den ende som uttalar sig på den medföljande biografin. Han skriver enkla låtar; melodier baserade på klassiskt skurna sånger framgrävda i skattkistan som Hardin, Dylan, Drake, Waits och nämnde Young byggde. Det är uteslutande nästanballader; långsamma låtar med små små uptempoinslag.

Textmässigt så är det mjuka funderingar kring egna tillkortakommanden som dominerar. Pilley ställer fler frågor än han levererar svar. Till viss del lyckas han med det svåraste konststycket i poetens värld: att göra det personliga allmängiltigt. »Me & My Mountain«, exempelvis, är lätt att ta till sig med sitt hemska och härliga tema om bördorna man bär genom livet. Men lite väl ofta så har han inte de tillräckligt vassa verktygen. Han skär inte djupt nog; rispar bara på ytan. Når inte ända in. Han är, för att tala klaraste klarspråket, inte bra nog.

Notes On Sunset är inspelad i en gammal kyrka på Skottlands östkust. Det låter ju romantiskt och finstämt hemmatillverkat. Hörs det i musiken? Jo, det gör det nog. Det låter viskande, ödsligt och försiktigt pockande. Lite gammaldags, sådär. Men att ta bakåtblickande autencitet för kvalitet är inte bara naivt, det kan vara farligt också. Så det gör vi inte. Den sönderregnade halvt förfallna kyrkan har inget med huruvida skivan är bra att göra. Den bara förstärker bilden av en i grunden bra grupp lite för fäst vid nostalgidoftande effekter för sitt eget bästa.

/Tony Ernst