Recension
Blandade Artister
Gospel Music
(Hyena)

För mig är denna recension som att skriva om Bibeln, Truman Capotes »In Cold Blood« och Paul Austers samlade litterära verk. Var börja, var sluta? Hur beskriva och berätta utan att befläcka? Det är ett slags slavångest; fastbunden till det svenska språkets limitationer utan möjlighet att bryta sig loss, kämpa sig fri.

För innehållet här sägs vara ursprunget till allt jag älskar. Jag vet inte, kanske är det så sanningen stavas. Det må vara viktigt med historia, men gospel ser jag som historielös, svävande genom generationer som urkraft åt något större, något eggande och fantastiskt förförande.

Här låter det om inte annat som det.
»Gospel Music« är en fantasiförtrollning till skiva, lika alldaglig som skylten på omslagsbilden, samtidigt lika trotsig och eldig som ett hemligt kärleksmöte mellan två älskade.

Helt enkelt musik som är fullbordad, slutgiltig och på sina egna vilkor verklig.

Det börjar med en önskan, en bön, en sammanfattning på 39 sekunder. Det är detta som skivan handlar om: lidelsefull enkelhet i olika former av olika ursprung med olika vägar till målet som tar formen av olika budskap om frälsning, om Hans outgrundliga sätt.

Jag lyssnar på »The Last Mile of the Way« med The Soul Stirrers, på harmonierna, på musik som tänds av brinnande lågor, på förtröstan om att den sista resan inte är så farligt plågsam om man tror att något annat, något bättre väntar där på andra sidan. Jag tror inte, men lyssnar och förstår varför andra gör det.

Mer fascinerande är då kontrasten mellan hoppet på en högre makt och ensamheten i The Harmonizing Fours »Motherless Child«. En övergivenhet som förstärks av mörka röster, några få ackord från en gitarr och en text så förkrossat uppslitande att förtvivlan är känslan. Likaså historien om en förälders kärlek i »Waiting For My Child« med The Consolers: enkelt uppbyggd men berättad med eftertryck och kraftfull sång. Det handlar om en mors kärlek:

I´m waiting and waiting for my child to come
If you can’t come home
Will you please send me a letter?
A letter would mean so much to me

Vad kan ha hänt? Var kan det bortkomna barnet vara? Förklaringarna, kanske sprungna ur fantasi eller så kanske klipp från verkligheten, blir värre och värre desto mer rädslan kryper sig på.

Lord, my child, may be somewhere
On his sickbed with no one there to rub his aching head
Lord, my child, may be somewhere
In some lonely jail, with no one there to pay his bail

Slutligen en bön efter ett tecken, någonting som kan peka ut var, för varför har ingen betydelse:

If I only knew what town my child was in
I be there on that early morning train
No matter what the crime, Lord you know this child is mine

Jag tänker på moderns berättelse när Mahalia Jackson sjunger »My God is Real«.
Jag tänker på moderns berättelse när jag lyssnar på Reverend James Clevelands predikan om Jesus som avslutar denna skiva.
Jag avundas deras övertygelse men kan inte förmå mig att känna det samma. Om musiken därmed blir sämre? Nej, på det är jag säker, för skivans överflöde av charm, men ändå största allvar, är totalt. »Gospel Music« är en upplevelse inte bara för de önskningar och starka tro som där ryms utan också för de vardagsproblem, de bekymmer och tankar som vi alla någon gång har eller nuddar vid.

Och det är endast att omfamna sig själv av välbehag som återstår när alla 18 låtar har satt spår i själ och i hjärta.

/Mattias Bergqvist