Recension
Sexton, Ann
Anthology
(Soul Brother Records)

Med maskaran rinnande, de tårar som finns kvar fast i halsen, ett glas i handen och en nästintill tom flaska på bordet kryper ångern fram. En önskan om att allting ska vara ogjort när blicken når de kvarglömda klädesplaggen på golvet bland bitarna av en blomvas och porslin.

»You´ve been running around all over town
Telling everybody that you put me down
Because I did you wrong and made a fool of you
Now I´m all alone and this is what I want you to do«
(»Come Back Home«)

En chans till. Visst önskar man Ann Sexton en chans till.

Ann Sexton, född 1950 i South Carolina, började precis som många andra av söderns sångfåglar att redan vid en tidig ålder sjunga i kyrkan. Den musikaliska karriären påbörjades på riktigt när David Lee kom in i bilden. De båda träffades på en lokal klubb där Sexton sjöng och Lee, överväldigad av Sexton röstresurser, ville genast göra en inspelning. Resultatet, dansgolvsvältaren »You´ve Been Gone to Long« är den låt som Ann Sexton är mest känd för.

Men bortom de dansanta pärlor som Sexton spelade in finns de riktiga guldklimparna.

När tempot sänks tycks ett mörker sprida sig över kompositionerna. Blåsinstrumenten är inte längre glädjespridare utan sorgsna hjälpmedel för att uttrycka vad som rör sig innerst inne. Till och med Sextons röst förvandlas: en känsloexhibitionist träder fram som måste berätta allt, kosta vad det kosta vill. De lugnande tabletterna finns där någonstans i närheten när berättelser om otrohet avlöser varandra. Sexton förtäljer hur det enda som återstår i förhållandet är de sista högljudda, skarpa orden i »It’s All over but the Shouting« som liksom »You´ve Been Doing Me Wrong For So Long« beskriver otrohetens slutliga konsekvenser. Men i »Keep on Holding On« är kärleken så mäktig att dn övervinner till och med mannens synder:

»Baby, I love you
Can’t you see what you put me through?
Baby, I need you
Why can’t you be true?
Of all the things in this whole wide world
I just want to be your only girl
I know I´m a fool to love someone like you
You do me wrong but here is what I want to do
I got to keep holding on«

När sedan rollerna vänds i »Come Back Home« och det är huvudpersonen i berättelsen som begått ett misstag och blivit lämnad ensam bränner den kraftfulla förtvivlan som ryms i Sextons röst nästan sönder hörlurarna. För maskaran rinner inte längre, klumpen i halsen har försvunnit, flaskan är tom och det enda som återstår är ett nyktert konstaterande:

»Give me another chance to make it up to you
If you come back home to me I´ll never be untrue
Because you know I love you«

I texthäftet till »Anthology« nämns en intervju med magasinet »Souled Out« som Ann Sexton gjorde 1979. Sedan dess verkar ingen veta var hon har tagit vägen. Dessa kompositioner är vad Sexton lämnar kvar. Tyvärr kommer hon nog aldrig få en chans till.

Precis som så många andra av oss.

/Mattias Bergqvist