Recension
Foley, Sue
New Used Cars
(Ruf)

Under förra delen av nittiotalet var Sue Foley ung och lovande, ofta lysande. Sedan var hon inte fullt så ung längre, och inte heller särskilt lovande, definitivt inte lysande. Några halvdana skivor med starkare dragning åt singer/songwriter-hållet gjorde att jag tappade intresset för Sue Foley.

När hon närmar sig de fyrtio har hon på nytt funnit ett självklart uttryck, där hennes femtiotalsimpregnerade blues balanseras av både äldre och modernare influenser. För två år sedan kom den fantastiska akustiska liveskivan »Change«, där Sue Foley gjorde fina versioner av både Memphis Minnie- och George Harrison-låtar, och en av de bästa versioner i nyare tid av jazz- och folkklassikern »Careless love«. Dessutom briljerade hon med tekniskt drivet, lekfullt och uttrycksmättat slidespel.

Nya skivan »New Used Car« är lika bra. Bluesen ger en grund, liksom Sue Foleys Earl Hooker- och Clarence »Gatemouth« Brown-definierade gitarrteknik. Men hon har också breddat sitt uttryck, med ett starkare flöde à la sextiotalets brittiska gitarrister och den sene Freddie King. Den tendensen präglar titelspåret och låtar som »Do It Again« och »Mother«. Men vi hör också Sue Foley som hon brukade låta på gitarren, med spetsigt och pregnant entonsspel enligt femtiotalets böjningsmönster. Och i »Long Tomorrow« hör vi den akustiska Sue Foley i en snygg rockballad med en touch av folkblues i gitarrspelet.

Där sjunger hon också bättre än någonsin. Annars har sången varit Sue Foleys svaga sida, som värst har hon låtit ganska hiskelig, främst på mellanskivorna i slutet av förra årtusendet. Hon är förvisso inte någon stor sångerska, det lär hon aldrig bli, men när hon nöjer sig med en mjukare attack som i en del ballader, får hon en personlig innerlighet i rösten som griper tag. Och i tyngre låtar, både bluesnummer och rockigare saker, sveper Graham Guests tunga orgelmattor och en del varsamma ekoeffekter in Sue Foleys röst och ger den mer avrundad karaktär.

Sue Foley är tillbaka, lite mognare, lite mindre kaxig. Låt oss glädjas.

/Magnus Eriksson