Recension
Skaggs, Ricky
Waitin for the Sun to Shine/Highways & Heartaches
(Gott Discs)

Sångaren, gitarristen, mandolinisten och fiddlern Ricky Skaggs hade sin kommersiella storhetstid på 1980-talet. Tillsammans med Sweethearts of the Rodeo var han den artistiskt främste i det decenniets neotraditionalistiska våg i Nashville. Till skillnad från de nyväckta systrarna Oliver från California var han dock grundligt skolad i countryns traditioner. Redan som tonåring var Ricky Skaggs och kompisen Keith Whitley fasta medlemmar i Ralph Stanleys grupp The Clinch Mountain Boys. Via Boone Creek och The New South kom Skaggs 1978 till Emmylou Harris Hot Band, där han ersatte Rodney Crowell. Han fick stor betydelse för Emmylou Harris orientering mot ett traditionellare och renare countryidiom på »Blue Kentucky Girl« och bluegrassalbumet »Roses in the Snow«, två av hennes bästa skivor.

Ricky Skaggs första soloskiva »Sweet Temptation« kom på Sugar Hill 1979. Där gav han även ut en duoskiva med gitarristen och sångaren Tony Rice. På Rounder kom »Family and Friends«, innan Ricky Skaggs gick till Epic. Hans två första majorskivor finns nu på en cd på brittiska etiketten Gott. Det är suveräna skivor, även om 1980-talet inte var någon av Nashvilles stoltare perioder i produktionshänseende. Ljudbilden är förvisso avskalad, men även mjukt avrundad och uttunnad på ett motståndslöst sätt.

Fast det gör ingenting, eftersom musiken är så bra. På »Waitin’ for the Sun to Shine«, utgiven 1981, öppnar Ricky Skaggs med en magisk version av Stanley Brothers »If That’s the Way You Feel«. Sytrarna White (Sharon White, senare Mrs Skaggs, och Cheryl White Warren) sjunger de änglalika andra- och tredjestämmorna, medan Ricky Skaggs med sin vackert vibrerande och utsökt behärskade röst bedyrar den älskade evig kärlek och trohet, även om hon inte delar hans känslor; det är ytterst gripande i sin naket luttrade vädjan.

Så kommer Flatt & Scruggs »Don’t Get Above Your Raising« i lekfullt neotraditionalistiskt arrangemang med stompigt trumkomp och pregnant huggande steel. Och sedan Porter Wagoners »Your Old Love Letters« och en western swing-doftande version av »Low and Lonely«; som om en sådan öppning inte räcker är resten av skivan lika bra.

1982 kom »Highways & Heartaches«. Även där finns några bluegrassnummer, som Bill Monroes »Can’t You Hear Me Callin’«, men också en tydligare orientering åt honky tonk- och outlaw-hållet. Bruce Boutons steelintro på »Highway 40 Blues« och Ray Flackes snärtiga picking i »One Way Rider« understryker den tendensen. Men samma sak här: hela skivan står ut, om det nu vore möjligt rent språklogiskt.

Och allt andas samma strikta traditionsmedvetenhet. Traditionsmedvetenhet, inte purism: Ricky Skaggs kan traditionerna, han håller dem i from vördnad, men han har aldrig varit slav under deras krav. Likaväl som han söker sig till källflödena kan han varsamt modernisera uttrycket för att ytterligare lyfta fram sången och dess kvaliteter.

Det här är en välkommen återutgivning. Och, om någon undrar, Ricky Skaggs gör fortfarande väsentlig musik på sina skivor på egna bolaget Skaggs Family Records.

/Magnus Eriksson