Recension
Orton, Beth
Comfort of strangers
(Heavenly/EMI)

Söndag. KB. Malmö. Det var på våren för sex år sedan och jag var bakis efter en kväll i Köpenhamn men tuggade i mig en macka någon gång på eftermiddagen och vandrade sedan iväg till Bergsgatan för att se Beth Orton. De hade tänt några stearinljus på scenen men i övrigt var det mörkt (okej, minnet kan svika mig här men min upplevelse är ju min upplevelse) och jag beställde en öl och lutade mig mot bardisken snett framför scenen. Det var vårvinter i Malmö och just vårvintern har ju en förmåga att suga musten ur alla och envar – men det var där och då Beth Orton stack hål på min allra sista tvivel. Det var där jag började längta.

Inte för att det funnits många skäl att tvivla på Beth Orton. Redan med debuten »Trailer park« gjorde hon sig ett namn bland de musikintresserade och uppföljaren »Central reservation« från 1999 gjorde knappast saken sämre. Det albumets »Sweetest decline« blev vad man med riktigt god vilja skulle kunna kalla en hit, själv älskade jag »Feel to believe«. Jag hade precis blivit singel igen och ödsligheten i låten, smärtan i sången – blev höstens soundtrack. Sedan hände något. Pressen av att vara singer/songwriterfamiljens nya uttryck och med för mycket Chemical Brothers ringande i öronen drev hon på nästa album »Daybreaker« (2002) bort från det som varit hennes styrka; Rösten.

Men nu. Är den tillbaka.

Jag förstår inte kritik som handlar om att en artist gör det den kan bäst. Få artister blir egentligen speciellt mycket bättre av att experimentera och när utsvävningarna dessutom handlar om datorer, effekter och maskiner – så kopplar i alla fall jag bort buren. »Comfort of strangers« är en tillbakagång, en avskalning, en kär kusin till »Central reservation«. Inte nyskapande men ack så vacker. Prisa herren, amen.

Curl up inside me
c’mon hide for a while

När Beth Orton låter sin röst sitta i framsätet kramar hon också känslor ur texterna man inte trodde fanns när man läste bookleten. På »Comfort of strangers« låter hon gitarrer, trummor och pianon (ja, och en och annan maskin kanske – men ändå) lyfta fram sången och bädda in melodierna istället för att kväva dem med täcket. Det blir så vackert, så skört, så starkt, så förbannat bra. Genren kvinnliga singer/songwriters (och det är ingen liten genre) är inte helt bortskämd med personliga uttryck. Vackra röster, visst. Men det som gör Beth Orton stor, det som gör Lucinda Williams, Gillian Welch och Martha Wainwright till ikoner – är nyanserna, det egna, det originella. Det som skiljer själ från skäl.

»Comfort of strangers« är inget mästerverk och kanske inte en skiva som förändrar några liv – men den kommer med all säkerhet att vara med på min lista när 2006 ska summeras. Från de första trumslagen i inledande »Worms« glider jag med på varje slinga, varje punkt och när avslutande »Pieces of sky« klingar ut kan jag inte låta bli att le och minnas att jag en gång i vad som känns som ett annat liv stod vid en bardisk på KB i Malmö och längtade.

Längtade efter den här skivan.

/Helena Lindgren