Recension
Rouse, Josh
Subtítulo
(Bedroom classic/Playground)

Nebraska-sonen Josh Rouse följer upp sina starka album ”1972” (2003) och ”Nashville” (2004) med ännu en skitbra platta, ”Subtítulo”. Trion hänger ihop på ett naturligt sätt och gemensam nämnare för skivorna är producenten Brad Jones. ”1972” var en hyllning till amerikansk soft rock, “Nashville” beskrev Rouses skilsmässa och flytt från nämnda stad och nya ”Subtítulo” berättar om livet på landet i den spanska småstaden Puerto de Santa Maria i södra Spanien där Rouse nu bosatt sig.

Både fysiskt och mentalt. För tonen är mer europeisk medelhavsaktig än urban amerikansk. Men ändå inte eftersom låtkonstruktionerna bottnar i en klassisk amerikansk singer/songwriter-tradition. Lägg till en faiblesse för brittisk depprock i The Cure-andan och ut kliver en uppdaterad modern låtskrivare som behärskar flera olika genrer utan att tappa trovärdighet.

Luftiga pianoackord, nylonsträngade gitarrer, coola trummor, sång varm som en sommarvind och tillbakalutade arrangemang ger en behaglig stämning kring albumets samtliga tio spår. Riktigt trallvänlig P4-rock i låtar som ”His majesty ride”, det här är en sådan där platta som jag vet att många skulle älska om det vågade sig utanför Springsteen-land bara för en liten stund.

Det där lite extroverta i framförandena gör det hela aningen glammigt stundtals. Marc Bolan, Steve Miller och Paul Simon i en och samma person. Josh Rouse imponerar stort med sin sjunde platta.

/Anders Sundin