Recension
Stoltz, Kelley
Below The Branches
(Sub Pop/Border)

Enligt min egenhändigt hopsnickrade logik borde jag älska Below The Branches. Och Kelley Stoltz borde enligt samma tänk vara en själsfrände i höjd med Brendan Benson, Sean O’Hagan, han med basen i The Beatles och varför inte överstemuppen Wilson själv. Sorgligt nog kan man inte alltid räkna med att logik fungerar.

Jag vet att jag alltför ofta, i recension efter recension brukar tjata om vikten av bra låtar. Jag vet också att jag är alldeles för dålig på att förklara varför, och kanske framför allt NÄR en bra låt är en bra låt. Men låt mig säga så här: när en platta låter som Below The Branches, då vet man när det saknas bra låtar.

Jag älskar verkligen det som Kelly Stoltz sysslar med: den där sortens skeva Sovrums-Pet Sounds som försöker göra allt på en gång, precis i skarven mellan lo fi-teknik och Beach Boys-estetik. Mitt immunförsvar brukar ligga på noll när den här typen av platta dyker upp, men Below The Branches framkallar inte helt angenäma symptom.

Hade jag kommit på en bättre formulering än ”bra i teorin, sämre i praktiken” hade jag skrivit den, men jag orkar fan inte.

Det är inte så att Below The Branches är dålig, att den ger mig huvudvärk eller gör mig upprörd på något sätt, det är bara det att den inte ger mig samma känslor som jag brukar få, och förväntar mig av den här typen av plattor. Jo förresten, på nästan otäckt Beach Boys-klingande jesustributen Ever Thought Of Coming Back händer det, likaså på avslutande godnattvisan, No World Like This World, och i viss mån på söta Prank Calls. Men, däremellan känns Stoltz tredje album mest som en god, men ändock oavslutad tanke.

Anledningen är alltså att låtarna inte är, och här kommer det - tillräckligt bra. Vad det betyder får ni fråga nån annan om. Hur ska jag kunna veta det, jag är ju bara musikrecensent och en sån behöver inte bry sig om nåt så trivialt som logik.

Väl..?

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify