Recension
Jackson, Alan
Precious Memories
(Arista Nashville)

Jag brukade tycka att Alan Jackson var hopplös, hopplöst feg i låtval och arrangemang, hopplöst intetsägande i sitt vokala utspel. Men jag blev aldrig klok på Alan Jackson. Jag borde gillat hans avskalade och uppriktiga honky tonk-integritet. Och så kom »What I Do« på hösten 2004, där alla de kvaliteter som jag hade anat låg på lur hos Alan Jackson lyhört lyftes fram av Keith Stegalls produktion.

Och nu ger Alan Jackson ut gospelskivan »Precious Memories«, där han sjunger evangeliska stöttepelare som »I Love to Tell the Story«, »In the Garden«, »Are You Washed in the Blood?«, »Leaning on the Everlasting Arms«, »What A Friend We Have in Jesus« och »The Old Rugged Cross«, inalles femton sånger på 37 minuter blankt.
Budskapet får kärnfull koncentration, fritt från tomma retoriska dekorationer; kanske mer av Markus än Johannes. Inte ens i »How Great Thou Art« närmar sig Alan Jackson en jublande extas.

Tvärtom, skivan domineras helt av hans lågmälda och djupt sympatiska innerlighet, en attityd som understryks av det återhållna kompet, blott Brent Masons akustiska gitarrer, änglabakgrunder och Gary Prims piano och orgel. Endast i »I’ll Fly Away« fladdrar Mason iväg i en jublande gitarrextas.

Det vore lätt att lista överlägsna versioner av de sånger som Alan Jackson tolkar. Och djupt orättvist. Musiken får sin kraft i en vackert integrerad helhetsverkan, formad i Alan Jacksons innerliga förtröstan och trygghet i Kristus. Då behövs inga dramatiska åtbörder, inga övningar på spänd vokallina. Jublet behöver inte proklameras, det växer fram ur djupet av musikens och sångarens lågmälda övertygelse.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify