Recension
Fagen, Donald
Morph the cat
(Reprise/Warner)

Hur skön är inte snubbe som säger att hans tre soloplattor från 1982 (»Nightfly«), 1993 (»Kamakiriad«) och den nya från 2006 (»Morph the cat«) alla hänger ihop och att han tänkte ut allt redan för nästan 25 år sedan. Men så fungerar denna kontrollnarkoman och pop-jazz-soul-professor. En unik figur i populärkulturvärlden och en Woody Allen för musiken. För allt har, precis som hos Allen, sin utgångspunkt i New York, är lagom neurotiskt och inspelat på Manhattan.

Donald Fagen har fyllt 58 och hymlar inte om att den här sista delen i trilogin handlar om, just det, döden. Egentligen har inte mycket hänt sedan Steely Dan-tiden. Precisionen är den samma och som alltid med kirurgisk skärpa och exakthet. Den tillbakalutade moderna jazz-soulen med sugande groove leder också den här gången raka vägen in i lounge-baren där man bara vill sitta och sippa på en drink och titta ut över en urban skyline.

I en dokumentär på TV4 Fakta nyligen satt Fagen tillsammans med Steely Dan-brodern Walter Becker och berättade hur de gick till när ett av deras många 70-tals-mästerverk, »Aja«, kom till. Deras besatthet för detaljer kunde ta sig närmast diktatoriska former. När de testade gitarrister till låten »Peg« visade de noll hänsyn till vilken som faktiskt höll i gitarren, det var liksom ointressant för det pågående bygget. När solot skulle sättas passerade superstjärnor i revy: Larry Calton, hej då, Robben Ford, du går också fetbort, så där höll det på till Jay Gradon gick in och spikade solot omedelbart.

Respektlös på ett plan men samtidigt respektingivande för hur man kan vara sin ursprungsidé trogen i alla lägen. Så verkar Fagen arbeta fortfarande. En lager på lager-teknik där små saker som är omöjliga att upptäcka på detaljnivå spelar en helt avgörande betydelse för helheten. Och som soloartist och med mer än tio år mellan utgåvorna så lämnas inget åt slumpen i ritnings- och konstruktionsarbetet heller.

Nio låtar varav titellåten går i repris låter kanske snålt, men det är intellektuellt futuristiskt popsnickeri som ingen annan kommer i närheten av. Trist menar en del, men många med mig diggar det hårt.

Donald Fagen säger i en intervju att han inte är så intresserad av samtida musik längre och att inget intressant har tillförts populärmusiken sedan reggaen på 70-talet. Han berättar också hur han beundrar Mick Jagger och Rolling Stones. Men mest för hur vältränad sir Mick är fast han passerat 60.

/Anders Sundin