Recension
Legendary Shack Shakers
Pandelirium
(Yep Roc)

Den som nån gång sett The Legendary Shack Shakers live glömmer det aldrig. Den bindgalne översteprästen Col. J.D Wilkes är den typen av frontman som kan få för sig i stort sett vad som helst för att bjuda på en ordentlig show; han klär av sig naken, slänger sig handlöst i golvet och klättrar på högtalarstaplar.

TLSS missionerar på samma sätt som Reverend Horton Heat eller Immortal Lee County Killers, med musiken som främsta attribut. Mörka, molldränkta psychobillygitarrer blandas med cowpunk, schizofren blues, zigenarrock, metallpolka och till och med lite skruvad klezmer och formar på så sätt en rock’n’rollmaskin som kör över allt som kommer i dess väg. Det går helt enkelt inte att komma undan.

Beväpnade med smattrande ståbas, mullrande trummor (dubbla baskaggar, minsann), fiol, munspel och så Wilkes maniskt agiterande megafonröst lika mycket bekämpar som besjälar man allt det som ryms inom det stora spektrat av mänskliga känslor. Från ondska till godhet, från glädje till sorg. Det är febrigt, det är galet, och ett sjujävla rövsparkande från start till mål. American Gothic är tydligen den korrekta termen.

Jag älskade verkligen »Believe«, 2004 års maniska predikan av The Legendary Shack Shakers alldeles egna tolkning av gospeln. Där var bandets styrka att de med exakt rätt avvägning lyckades omvandla alla influenser och traditioner till en lavaflod av råenergi i en enda humoristisk urladdning. På »Pandelirium« låter de mest som, tja, ett hårdrocksband. Lyssna på inledande »Ichabod«, ta min hand och se mig i ögonen och snälla, snälla säg att det inte är Judas Priest du hör.

Nyanserna mellan bra och dåligt (gott och ont?) i TLSS musik är hårfina, kanske osynliga, men de finns där likväl. På »Pandelirium« kliver de över gränsens en gång för mycket. Det är för jävla jobbigt, alltså. Tempot är ännu högre den här gången, inte mig emot, men det är tyvärr på bekostnad av låtarna. Melodier har väl aldrig varit Wilkes starka sida, men han sjunger knappt längre, han bara brölar, gnyr och stönar utan synbar mening eller mål.

På plussidan: »Iron Lung Oompah« har en del skojiga infall, »Something In The Water« svänger helt ok, »Nellie Bell« är en nyanserad mördarballad och »No Such Thing« det närmaste de kommer en anständig låt. På minussidan – allt annat. Reverend Jim Heath Horton och Jello Biafra gästar men tillför inget mer än namnen på omslaget. Trist.

I och med »Believe« blev jag frälst av Wilkes och hans manskap. Efter »Pandelirium« är jag återigen en agnostiker. Åtminstone tills jag ser dem live nästa gång.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify