Recension
Morrison, Van
Pay The Devil
(Exile/Polydor)

Att bli gammal är att dö en smula.

Jag fyller fyrtio senare i år – jo tack, jag känner paniken komma smygande likt en beväpnad tjuv om natten – och kämpar med allt jag har för att inte dö. »Att dö« ska då inte tolkas bokstavligt, utan snarare ses som en metafor för att bli bekvämt tillbakalutat stagnerad.

Ingenting är farligare här i världen än stagnation; förutom möjligtvis kärleken. Ingenting är heller mer tragiskt; förutom möjligtvis den blinda tron till en negligerande gud. Att stagnera är att ge upp; är att köpa fotriktiga skor, sluta raka sig och släcka den eld där drömmar och visioner brinner.

Jag kämpar varje dag mot den svärdsvängande, livsfarliga bekvämligheten. Det är en kamp; det måste vara en kamp. Jag provar ny mat, omvärderar vartenda beslut jag tagit i livet, försöker lyssna på opera, ger mig in i självförvållade dispyter, tvingar mig ut i nya outforskade regioner.

Allt för att inte hamna i de dödas rike: bland dem som har accepterat sin ålderdom och gett upp. Där stiltje råder; där farten är i avstannande och snart når noll.

Van Morrison har gett upp.

Så här har det naturligtvis inte alltid varit, Per Hägred et al. En gång i tiden var ju Van The Man de facto en av de mest dramatiskt kreativa artisterna i sin generation. Kollrig i knoppen, jovisst, men också febrilt sökande och alltid nydanande.

En gång när jag var nitton tog jag tåget till Stockholm för att se honom live. Konserten var makabert kort och pinsamt usel. Det gjorde inget. Jag spelade St Dominics Preview, Into The Music och Wavelength och det var keltisk mystik, kärlek i natten och ett aldrig sinande flöde av inspirerande sånger om en mans jakt efter något att tro på. Vad som helst; bara det räckte till det bleka morgonljuset krävde nya tributer.

Ja, jag sprang till och med på biblioteket och lånade böcker av John Donne, den gamle engelske metafysikern, för Van hade en låt som handlade om att han skulle gå på raveparty.

Till sist tröttnade jag; minns inte riktigt när, men det bör ha varit något album efter den irländska plattan han gjorde med The Chieftains. Han hade förvandlats till en tjock gammal gubbe som mest såg ut som en materialförvaltare till ett fotbolls- eller ishockeylag.

När jag kollar in hans diskografi på nätet så förstärks min bild. Det har kommit en herrans massa album mellan 1989 och 2005; det ena ser vedervärdigare ut än det andra. Det hela verkar kulminera i total pömsighet när han för några år sedan gjorde en skiffleplatta, inspelad live i gamla hemstaden Belfast. En skiffleplatta, alltså. Det är knappt jag kan hålla mig vaken när jag skriver de orden. En skiffleplatta måste vara – trots att jag inte riktigt vet vad det är för något – själva definitionen på att ge upp.

Nu har Van Morrison spelat in en renodlad countryplatta. Inget fel i det. Inte alls. Fler borde följa hans exempel. Det är bara det att det inte är hans ostoppbara passion för de klassiska amerikanska sångerna som har satt denna nybyggda skuta i vatten; det är hans bekväma indolens som gör att han stiger på samma gamla båt som går samma gamla trad som den alltid gjort.

Nu är ju jag långt ifrån någon countrykonnässör. Mitt intresse sköt inte riktigt fart förrän för några år sedan; jag är alltså en nymornad hillbilly. Min smak rör sig fortfarande över stora områden: jag lyssnar lika gärna på Trisha Yearwood som Robbie Fulks, för att ta ett för uppmärksamma Rootsy-läsare relevant exempel. Men ett vet jag: vissa av låtarna som Van ger sig på här tillhandahålls i mer än lovligt tama versioner.

»Your Cheatin' Heart«, exempelvis, är ju bevisligen, utan någon som helst prutmån, en av 1900-talets säg, 25-30 bästa låtar. Men inte behöver en lat nordirländare spela in en muzakversion av den när den redan för över sextio år sedan ristades i sten? Jag förstår inte; jag förstår verkligen inte.

Sak samma gäller för Webb Pierces kylskåpskalla klassiker »Back Street Affair«. Van gör den här i en maklig och känslodöd »Så ska det låta«-tolkning. En berättelse – en av de allra starkaste – om otrohet, svek och det omöjliga hos kärleken har förvandlats till något som Peter Harrysson kan klappa i händerna åt.

Även Van Morrisons unika kännemärke, den själsdjupa rösten, är som bortplockad på Pay The Devil. Kanske redan i sångbåset, kanske inte förrän i Pro Tools-efterarbetet. Jag vet inte; jag vet bara att det inte låter som på Astral Weeks i alla fall. Bara i en låt, »Things Have Gone To Pieces«, så bränner det till med typiskt svajande manér och effektfulla glidningar.

Men jag tycker fortfarande att Veedon Fleece från 1974 är en av de tio bästa skivorna som någonsin gjorts.

/Tony Ernst