Recension
Kiki
Kiki
(Painted Pony/Hemifrån)

Västkustsångerskan Kiki Ebsen har en mjuk, flexibel, elegant, lätt inrökt och känsligt avklarnad röst. Kikis nya, obetitlade skiva är hennes tredje, och den är mycket bra. Kiki rör sig i gränslandet mellan singer/songwriter-rock och en mjukare västkustfunk. Men det bryter även fram en del lätt kylslagna tongångar i hennes musik.
Jag har använt ordet »lätt« på ett par ställen, och det är ingen tillfällighet. Det instrumentala handlaget är lätt, ljudbilden är luftig, och Kiki smyger sig kattlikt in i lyssnarens öron med sin lättrörliga stämma. Det är en musik som vilar i sina provisorier, som skjuter upp alla färdiga uttryck och utvecklar sin egenartade skönhet i ögonblicket, som en sällsam syntes av Joni Mitchells snirkliga linjer och jazzsångerskan Patricia Barbers kyligare attack, både vokalt och på pianot.

Kiki framför främst eget material, som kompositioner formade av en singer/songwriter-estetik men ett material som i Kikis framförande aktualiserar andra referenser och impulser. Musikens grundläggande tvetydigheter understryks av det följsamma kompet, rytmsektionen mjukt funkig, producenten Paul Browns gitarr luxuöst jazzplockig. Och så Kikis piano: tillbakalutat och precist, bluesigt och lätt eteriskt på en gång.

Och hon väljer sina covers med omsorg: »Say a Little Prayer« och Traffics mästerverk »Low Spark of High Heeled Boys«, där Kiki tar fasta på låtens alla möjligheter och utvecklar dem i en slängigt smånonchalant attityd. Traffics original, Rickie Lee Jones, Van Wilks: låten håller på att få en fantastisk receptionshistoria.

/Magnus Eriksson