Recension
Blandade Artister
Hands across the water – a benefit for the children of the tsunami
(Compass records)

Det är tjugo år sedan Olof Palme mördades den där februarikvällen utanför Grand. Tjugo år sedan jag smög upp på morgonen och satte på tv:n men istället för Gomorron Sveriges barnprogram möttes av extra nyhetssändningar och sprang in till mamma för att berätta att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Hon trodde mig inte. Jag var ett fantasifullt barn.

Jag vet egentligen rätt lite om den chock större delen av landet hamnade i då. Jag antar att det handlade om en försvunnen oskuld, ett djupt jack i pannan på en befolkning som inte utsatts för någon egentlig fara på flera hundra år (om man undantar midsommarkrisen 1941) – men också om en symbol för en era som också den höll på att dö ut. Jag vet inte heller, men antar likafullt, att oavsett vad man tyckte om Olof Palmes politik så var slaget i princip detsamma. Själv var jag mest upprörd över det uteblivna barnprogrammet men minns jag något förutom just det så är det en allmän stämning ingen åttaåring kunde förstå men som vi alla ändå var högst medvetna om.

En helt annan sorts chock var det att sätta på tv:n annandag jul 2004. Alla dessa nyhetssändningar med rapporter om naturkatastrofer runtom i världen, alla dessa bilder på lidande, på hunger och fattigdom, på förstörda hem och gråtande föräldrar och barn – jag menar avtrubbad är ett hemskt ord i sammanhanget och bedövad inte mycket bättre, men närmare sanningen kommer jag nog inte. En jordbävning i havsbottnen väster om Sumatra – och tusentals och åter tusentals människors liv blev aldrig desamma. Över 220 000 av dem som befann sig i de drabbade områdena dog i flodvågorna. Många fler tappade hoppet. Och gnistan.

Värst av alla drabbades såklart och som alltid – barnen. Det är också dem skivan ”Hands across the water” är tänkt att hjälpa. Men istället för att på sedvanligt bombastiskt vis samla ihop några storsäljande men inte alltid särskilt intressanta artister (tänk Tomas Ledin, huh) har initiativtagarna Andrea Zonn och John Cutcliffe valt att nischa in sig på det de kan bäst. Det gör albumet sammanhängande och rent musikaliskt betydligt roligare. Titeln ”Hands across the water” anspelar heller inte bara på den hjälpande näve som räcks ut över flodvågorna utan också på banden mellan countryns Nashville och kusinen på den gröna ön över Atlanten. Många av inspelningarna har skickats runt ett par varv runt jorden, i de flesta fall har de åtminstone rest över havet. Och det funkar alldeles utmärkt.

Inte minst blir det faktiskt riktigt bra precis där man på förhand förväntat sig det. Jackson Browne är kanske bäst av alla när han tillsammans med Sharon Shannon på dragspel tar sig an Bob Dylans durvariant av ”Man of constant sorrow” – ett lyckligt äktenskap mellan Irland och USA som värdigt en scen ur någon amerikansk Pleasantville-serie. Fastän äkta. Ni fattar.

Paul Brady gör med stöd av Rodney Crowell också en traditionell men utsökt version av Johnny Cashs ”40 shades of green” medan John Prine tillsammans med hustrun Fiona Prine låter sin originalinspelning av ”’Til a tear becomes a rose” (ursprungligen utgiven på deras gemensamma ”In spite of ourselves” från 1999) färgas av Dermont Byrnes temperamentsfulla dragspel.

Men det är ändå inte inför dessa giganter mitt sinne vänder tillbaka till hörlurarna från att ha gått och dagdrömt med skivan i öronen en rätt bra bit från Malmö centrum och upp mot Värnhem. Blue Merle var inte ens tilltänkta för projektet från början men kom med sedan bandet självt ringt upp Andrea Zonn och John Cutcliffe efter att ha hört talas om planerna. Inte bara var det ett lyckokast att välkomna Blue Merle och deras då nyutkomna ”Part of your history” - det var ett fullkomligt genidrag att låta sångaren Luke Reynolds göra den som duett med Pauline Scanlon. Resultatet är en finstämd låt om att släppa taget där Blue Merles särdrag med mandolin och fiol ger en inramning lika späd och vacker som Pauline Scanlons röst.

The time I spent in your arms
was the best time that I’ve known
and maybe the reason I was here at all
was to see you carry on

Nu finns det förstås ett hoppfullt drag över texten till ”Part of your history”. Den handlar om att släppa taget, att släppa iväg – inte om att förlora. Och definitivt inte om att förlora allt.

Sviterna av tsunamin borde i mina ögon inte handla om att hitta syndabockar eller vinna politiska poänger (däremot vore det förbannat önskvärt att se över en del rutiner). Tvärtom borde vi kanske nu, när katastrofen kom närmare oss svenskar än vi någonsin kunde tro, lära oss att vara lite ödmjuka inför livet. Inför att leva.

Men det kanske vore att hoppas på för mycket.

/Helena Lindgren